Warpath
Bullets for a Desert Session

”Briljant och efterlängtad comeback från tyska thrash-legendarerna Warpath från Hamburg”, skriver Massaker skivor i sitt pressutskick som följer detta album. Det är bara Warpath från Hamburg i det citatet som inte kan beskrivas som alternativa fakta. Det är inte briljant och av vad jag fick fram från ett gäng recensioner på nätet kombinerat med min egen upplevelse, och detsamma gäller efterlängtad – för att något ska vara efterlängtad ska det ju ha status sedan tidigare. Legendstatus kanske, säger du, men legender är de knappast – tyska thrash-legendarer borde vara band som till exempel Kreator och Destruction.

Deras musik kan beskrivas som icke-legendarisk, med en kombination av thrash-metall, lite döds- och doom-metall. Ganska råbarkad ljudbild med en arg sångare som vrålar på i bästa tradition. Det låter lite daterat, som något uppgrävt från 1990-talet då bandet senast var aktivt, den tjugo år långa pausen tycks inte ha gjort mycket för deras musik. Produktionen kan jag ändå inte anmärka på, den är helt okej – det är mest stilistiskt det känns föråldrat och framförallt förutsägbart. Warpath ligger inte direkt i bakhåll för sin lyssnare och slår till med vägvinnande överraskningsanfall, deras musik är snarare ett frontalangrepp man lätt värjer sig mot.

Att albumet sedan är 50 minuter långt och över en timme med bonusspår gör knappast saken bättre. Det är snarare så att jag varje gång jag hör albumet bara väntar på att det tar slut, det känns helt enkelt lika flygfärdigt som planet på framsidan. Nej, jag har lite högre önskemål på album än detta kan infria och om de nu skulle ha varit legender skulle detta ha varit en enorm besvikelse. Det är helt enkelt inte roligt att lyssna och inte ens när de förkunnar att gud är död höjer jag på ögonbrynen även om det är albumets minst förträngansvärda låt.

Bandets gamla fans kommer säkert inte att tycka att detta är skräp, och det går trots allt att lyssna på även om det inte skapar något större intresse. Det är inte heller urkasst och det får väl vara det mest positiva jag har att säga om detta band vartefter jag slänger iväg CD-skivan som en frisbee så att den landar i en papperskorg tillsammans med hundskitpåsar och färdigtuggade tuggummin. Det finns bättre saker att lägga sina pengar på, varför inte ge lite till välgörenhet eller liknande? Jag lovar att det får dig att må bättre än att köpa detta album.

HHHHHHH