Unruly Child
Can't Go Home

De kan inte gå hem, och med tanke på tristessen som deras album erbjuder kanske de är för att föraren somnade bakom ratten lyssnandes på deras album och körde ihjäl sig och sina passagerare. Med det på samvetet kan jag förstå att man inte gärna vill ta sig hem. Det här är ett av dessa band med kultstatus och så vidare, det sägs en del om debutalbumet från 1992 och så vidare. Nu kommer alltså ett nytt album med samma folk som spelade in debuten för 25 år sedan och det är ett riktigt sömnigt album.

Bakåtlutat och fluffig AOR/västkustrock utan energi och utan fart. Men det saknar inte bara fart, det är en ganska platt produktion med en högst ordinär sångare. Jag vet inte om jag vill påstå att detta är ett intressant album, det har inte direkt något djup och det är dessutom ett långt och tråkigt album. Fantasilöst är ett ord min fantasi hela tiden bringar upp när jag tragglar mig genom låtar sega som kolor på detta album.

Nej, det är inte ett imponerande album Unruly Child har att erbjuda oss, jag tycker egentligen att de saknar det mesta som krävs för att göra ett album intressant. Det mest positiva jag kan skriva om albumet är väl att det inte är ett dåligt album och att man kan lyssna på det, och en annan bra grej är att det tar slut. Ett ganska segt och gäspningsframkallande, sövande album är vad vi får.

Jag har svårt att komma på något överdrivet positivt att skriva om detta album, det är sömnigt och inte speciellt minnesvärt. Det är ett album jag definitivt kan vara utan, ett som jag anser att man inte behöver fylla på skivsamlingen med. Man kanske kan säga att om jag hade gjort detta album hade jag inte heller kunnat gå hem eftersom jag inte kunnat betala för det och därför blivit utkastad.

HHHHHHH