Norse
The Divine Light of a New Sun

Dissonant svartmetall med ett gudomligt lysande albumnamn, de norska australierna släpper ett nytt album – ett som hyllas av flera recensenter och jag har personligen en del positivt att säga om den föregående EP-skivan Pest. Det är bandets tredje album, där duon återigen slår sig in på lite atypiska svartmetallspår, de försöker lite mer egna lösningar i en genre där det mesta låter slående identiskt. Det är positivt och det fungerade faktiskt hyfsat på EP-skivan Pest, utan att det för den skull glänste i någon större utsträckning.

Namnet lovar mer den här gången men albumet levererar samtidigt mindre, sången är bedrövlig och låtmaterialet lyckas inte direkt fängsla mig som lyssnare. Istället känns låtmaterialet ganska tamt och intetsägande, jag tappar intresset väldigt snabbt. Dissonansen och strukturerna som kändes spännande på Pest känns som pest på detta album och jag har extremt svårt att frambringa energi och lust att ta mig an detta album som jag ändå hade hyfsade förväntningar på när jag först tittade på det.

När det gäller Norse var det definitivt bättre förr, det här albumet må ha några kul idéer men dessa förstörs av ointressanta låtar och taskig sång. Det bör nog bli en resa tillbaka till ritbordet med uppdraget att skapa musik som tilltalar. För det här albumet blir det nog en resa till en kartong i en garderob där alla ointressanta album hamnar, men eftersom det kom i digitalt format blir det förstås så att filerna hamnar i en digital garderob.

De har några lustiga idéer men albumet som helhet imponerar inte speciellt mycket och det tar inte många minuter innan öronen stängs av och fokus vandrar någon annanstans. De norska australierna lyckas helt enkelt inte övertyga med sitt nya album som inte alls lyser lika gudomligt som namnet indikerar.

HHHHHHH