Leprous
Malina

Ett av mina favoritband är norska progressiva rock-/metalbandet Leprous, ett band jag upptäckte i samband med deras alldeles förträffliga album Bilateral. Ett band som inte verkar fastna i ett fack och ett band som tycks våga ta dem dit känslan och inspirationen leder, dit kreativiteten tar dem. Jag har verkligen gillat vad de gjort och alla studioalbum vi recenserat har fått bra betyg, liveskivan fick ett mittbetyg för att den var tråkigt filmad. Nu är det dags för bandets sjätte studioalbum, Malina kallas det och sägs ha tagit längre tid att spela in eftersom bandet sökt en viss typ av ljudbild och det verkar som att de hittat den – de har åtminstone hittat något speciellt och då menar jag inte bara framsidan.

Varierad, nytänkande, dramatisk musik är väl hur man oftast (och kanske bäst) kan beskriva Leprous och det stämmer även denna gång. Det sades väl bäst som jag beskrev Bilateral i en någon slags fullständigt ologisk äventyrsform som ändå hölls logisk av en musikalisk röd tråd som gick genom hela albumet. Malina har en lite större ljudbild, en mer dynamisk sådan med riktigt vass och mer levande produktion, kanske den fräschaste ljudbild de någonsin haft och betydligt fräschare än det mesta som släpps idag. Och sångare Einar låter lika bra som han alltid gör, och gör mig ett par hundra fattigare för hur ska jag kunna vara utan vinylutgåvan av detta album? Det går ju faktiskt inte.

Omslaget säger egentligen ganska mycket om vad som väntar, något spännande och kanske lite mer organiskt än de gjort tidigare. Jag tycker att de lyckats skapa en lite mer levande och kanske mindre ”digital” ljudbild än tidigare och de har definitivt satt samman sitt bästa album hittills. Riktigt imponerande, till och med mer imponerande än äventyr bland svamparna och allt sådant. Det känns som att de går vidare, tar steg framåt, rör sig hela tiden – Leprous blir aldrig stationära. Jag tycker att de behåller sin särprägel och visar upp sådant som är karaktäristiskt för dem själva samtidigt som de bjuder på nya fräscha idéer och låtar. De här norrmännen är helt enkelt riktigt jävla bra.

Jag vet väl egentligen inte riktigt vad jag tycker bäst om på albumet eftersom det är bra som helhet, kanske att fjärde spåret Captive sticker ut lite och så tycker jag att avslutningen är alldeles fenomenal – albumet är fenomenalt egentligen. Leprous trycker definitivt på rätt knappar för mig och har definitivt nått sin högsta nivå hittills – så mycket mer än så behöver jag inte skriva.

HHHHHHH