Labÿrinth
Architecture of a God

Det tycks som att det i labÿrinten döljer sig arkitektur från en gud, och det låter ju spännande. För första gången på sju år får vi höra Toscanas Labÿrinth bjuda på ett nytt album efter idogt tjatande från skivbolagets representant. Detta är album nio i en karriär som sträcker sig mer än tjugo år tillbaka i tiden. En karriär som bjudit på ett gäng schyssta power metal-album.

Och power metal är precis vad vi får även denna gång, kanske med lite proggiga inslag. Det är ett album med snygg produktion, schysst sång och ganska bra driv men variationen hade kunnat vara lite bättre, med över en timmes speltid blir denna lite svaga variation ganska problematisk. En annan aspekt som kan bedömas som lite problematisk är att de trots sju år sedan senaste albumet och än längre sedan jag senast hörde dem inte direkt tagit några steg framåt, det låter precis som det gjorde senast jag hörde dem.

Visst får vi lite schyssta melodier och lite schyssta låtar under albumets pågående, A New Dream är schysst, och mitt favoritspår Still Alive är också riktigt bra. Med den kalibern på låtmaterialet hade det varit ett imponerande album men som helhet är låtmaterialet för lite varierat och inte heller tillräckligt spännande. Men vi får åtminstone riktigt bra driv och energi, vilket förstås måste beskrivas som positivt – det är dock på bekostnad av djup och variation.

Därför måste jag konkludera att Architecture of a God är ett ganska schysst album, det har sina höjdpunkter men som helhet är det ett album som inte riktigt står ut. Det hade definitivt inte skadat med lite fler riktigt vassa låtar och det hade inte heller skadat med mer variation. Labÿrinths comeback är bra men inte överdrivet imponerande.

HHHHHHH