Howling Giant
Black Hole Space Wizard: Part 2

Den ylande jätten från de förenta staterna är tillbaka med andra delen i sin sake om rymdtrollkarlen med ursprung i en singularitet, sagan tar dessutom vid i princip direkt efter första delens avslutning. Här får vi möta en pionjär, en trollkarl från Jorden, visioner, talande skogar och en cirkel av druider. Mycket spänning kan det tyckas i en saga som inleds med Henry Tate och sedan bara fortsätter i samma ådra som sattes an i första delen av historien. Nu får vi sex spår, då fick vi bara fyra och det känns som att detta halvtimmeslånga alster har lite mer att komma med än den första delen, en del som kanske ska ses som en prolog. Nu väntar vi bara på att sagan ska konkluderas i en tredje del som är riktigt grym.

Stilistiskt är det samma fuzz som senast där de balanserar mellan sjuttiotalstongångar och det mer moderna på ett snyggt sätt. Produktionen är bra och helheten känns lite mer spännande än vad den gjorde senast det begav sig. Sången känns dock fortfarande gammal och lite diffus, som att emfasen ligger på musiken snarare än på sånginsatsen, jag hade dock gärna sätt bättre sång. Det hade dessutom gärna fått vara lite mer variation för även om de har mycket nyanser i sin musikaliska framtoning tycker jag att låtarna blir väldigt lika varandra och ingen sticker riktigt ut, det finns partier som sticker ut i varje låt men helheterna smälter samman till en lite för monoton enhet, åtminstone om ambitionen är att göra något utomordentligt.

Howling Giant är något på spåren tycker jag, de två ”Space Wizard” kapitlen visar upp sekvenser av briljans, som dock aldrig fullt realiseras och gör att jag även om jag gillar båda delarna inte riktigt hänförs av dem. Vad jag saknar är någon riktigt vass hitlåt och kanske även lite mer dynamik, lite mer fantasi och lite mer variation. Men även om jag kan verka kritisk tycker jag att Howling Giant bjuder på bra musik, den nästan helt instrumentala inledningen är riktigt snygg med bra melodier och så vidare, bland de sedan efterföljande spåren får vi en bra saga som tar oss till nästa cliffhanger, till det klimax de på något sätt lovat genom att reta oss lyssnare med små vassa sekvenser utan att spela ut alla kort de har.

Del två gör att sagan i sig stärks avsevärt, på egna fötter är det lite av ännu en liknande EP i mängden men att sätta ihop de två delarna öppnar helt nya dörrar och skapar en väldigt intressant saga. Nu är det bara att vänta på att tredje delen kommer och kanske kan den släppas i en flott superutgåva innehållandes en snygg grafisk representation av hela historien i serietidningsformat – det skulle vara riktigt kul. Nåväl, del två är en bra och logisk uppföljare till del ett av denna svartahålsrymdtrollkarlssaga, definitivt värd att kolla upp om du gillade första delen.

HHHHHHH