Fates Warning
A Pleasant Shade of Gray

En trevlig gråton är Fates Warnings åttonde album och idag är det precis tjugo år sedan det släpptes, ett album som var lika banbrytande då som det är idag. Det är ett album i en enda låt uppdelad i tolv spår och det är ett konceptuellt epos, Fates Warnings första av det slaget. Det är ett album som bröt av från de två föregående som var ganska lika varandra vilket bandets medlemmar inte var speciellt nöjda med och ville därför göra något radikalt annorlunda – vilket de lyckades med. Och precis som så många andra riktigt banbrytande album så är det ett album som delat fans och press, storheten kring detta album har erkänts mer i efterhand än den gjordes när det faktiskt släpptes. För min del är det ett av de absolut bästa albumen jag hört, samtidigt är det ett album som är lite svårare att ta till sig eftersom det kräver att man ger det tid och faktiskt lyssnar på det ordentligt.

Det är progressivt, ganska mörkt och ger en lite dyster, grå känsla. Musikaliskt bjuder det på överraskningar, oförutsägbara vändningar och även en del medryckande partier. Det är ett album som har allt. Lysande produktion som känns fräsch trots att det gått tjugo år sedan det släpptes och förutsättningarna ändrats en hel del sedan dess. Det är också ett album som struntat i alla konventioner, som vågar vara annorlunda och oförutsägbart. Framförallt ett album som vågar vinna och riskerar att förlora, vilket det förstås inte gör – en tidlös klassiker om du någon gång skulle behöva definiera en sådan.

Det måste ju också sägas vara ganska våghalsigt att göra ett album från vilket det är svårt att skapa en radiovänlig singel, samtidigt är ofta de bästa albumen skapade på det sättet. Till och med Ray Alder tycker att det är bandets bästa album hittills, albumet de skrev för sig själva utan att behöva tänka på videos eller singlar, bara musik. Det enda lilla fel jag kan hitta med detta album är att det inte vänder sig till alla och att det kräver något av den som lyssnar – men det är egentligen inget fel eftersom det är precis så man måste göra för att skapa något majestätiskt, man måste våga skrämma bort vissa. En annan nackdel för bandet kan förstås vara att det är ett album som i princip är omöjligt att överträffa, jag tror inte att de kommer att kunna göra något som slår detta. Men jag skulle förstås bli extremt glad om de lyckades någon gång, det enda jag hoppas på är att de inte gör som Queensrÿche och försöker sig på en uppföljare för det tror jag skulle bli ett lika stort fiasko som uppföljaren till ”Mindcrime”.

Om ni fortfarande inte har kollat upp det här albumet så råder jag er att göra det snarast möjligt, få album kommer ens i närheten av det och gillar ni progressiv musik vore det nästan brottsligt att inte äga detta album. Ett av tidernas absolut vassaste album och ett som är lika bra idag som det var när det släpptes, Ray Alders och mitt favoritalbum när det gäller ett av de absolut största namnen inom progressiv metal. Jag rekommenderar att du låter dig omsvepas av denna behagliga gråton, du förtjänar att bil mördad i München och korsfäst i Rom om du inte gör det.

…Embrace this shade of gray, this pleasant shade of gray.

HHHHHHH