Coastland Ride
Distance

Bandet Coastland Ride väcktes till liv i Sundsvall för tjugo år sedan, första albumet släpptes sedan 2003 och återsläpptes 2011 i samband med deras andra album och nu 2017 får vi se bandets tredje album. Med en trio album och tjugo år i bagaget tycker man ju att trio musiker borde ha något att erbjuda och för den som uppskattar AOR har de definitivt det. Västkust/AOR tycks vara något som rinner i blodet hos dessa herrar och hos väldigt många andra svenska musiker, de har hittat knapparna de bör trycka på och skapar melodirock som är minst lika bra som de flesta av sina genrekollegor. Dessutom har de en snygg logotyp och ett relativt flott skivomslag, sådant är också bra saker att ha med sig.

När jag skriver minst lika bra som sina genrekollegor är det positivt, men om man vänder på begreppet till genrekonkurrenter blir det svårare att hissa dem. Coastland Rides musik är välproducerad, medryckande, poppigt bra med hyfsad sång och låtar som är lätta att sjunga med i. De levererar vad genren handlar om, och det är just det som kan sätta käppar i hjulen för dem eftersom de inte kommer med något som får mig att bara stanna till och verkligen lyssna, eller haja till av överraskning eller lycka över ett fantastiskt spår. Distance känns som ett extremt förutsägbart album och eftersom det redan finns en hel räcka av band som gör den här musiken minst lika bra och ett flertal som gör det fantastiskt bra är det svårt att hävda att de faktiskt har något att komma med. Det är som att köpa en trygg och tråkig bilmodell, många gör det eftersom de vet att man får vad man förväntar sig, det skulle inte förvåna mig om bandets medlemmar kör Volvo om jag ska dra några paralleller till andra situationer i livet.

Riktigt bra, riktigt välgjort men samtidigt profillöst och idéfattigt. Coastland Ride levererar mer eller mindre precis vad jag hade förväntat mig. Ett album som knappast kommer att göra en köpare överdrivet besviken men jag har svårt att se att denne köpare blir speciellt uppeldad över vad som erbjuds. Det är ett för genren ganska typiskt album med låtarna man kan förvänta sig och kvalitén man kan förvänta sig. Visst är det bra, visst är det trevligt och visst är det något man tycker om att lyssna på men det är också ett album som är bortglömt samma ögonblick som musiken tar slut. Dessutom är det i längsta laget med en speltid på strax över femtio minuter.

Ingen dunderhit har de heller lyckats knåpa ihop, de bjuder helt enkelt på ett habilt album utan direkt spets eller svaghet. AOR-fans bör ta sig en titt på detta album, det trycker på rätt knappar för dem och de kan säkert uppskatta det väldigt mycket. Jag tycker att det är ett skönt album att lyssna på men inte ett speciellt minnesvärt sådant så ett betyg mitt i skalan känns självklart.

HHHHHHH