Catch Fire
A Love That I Still Miss

Eldfängda britter från Nottingham släpper en ny EP om kärleken de fortfarande saknar. Det är deras andra alster, ett alster med åtta spår och strax över tjugo minuters speltid och ett ganska flott skivomslag. Poppig och modern punkrock med hyfsat driv och hygglig energi är vad vi får. Och egentligen är det väl en EP jag inte har speciellt mycket att säga om, jag har funderat kring det här med att fånga eld vilket känns som en för mig övermäktig uppgift och kärlek, Sylvester och liknande prylar som finns i låtlistan får mig bara att känna mig som att jag vore på tunn is. Så därför får det bara bli några ord om denna EP.

De är inte direkt ett nyskapande band, deras musik känns igen och är gjord ganska mycket enligt formatet för den här typen av musik. Lite klämkäckt, hyfsat producerat och så vidare. Inte så värst varierat egentligen men kort speltid gör att man inte tänker så värst mycket på det, inte heller funderar man alltför mycket över att sångaren låter som vilken annan modern punksångare som helst. Catch Fires musik är knappast speciellt eldfängd om man beskriver det så, däremot är det ganska bra.

Jag tycker nog att det är en bra EP, dock kanske ingenting överdrivet speciellt eller dramatiskt. Inget spår slår mig om överdrivet lysande, det är inget som tänder en inre gnista hos lyssnaren och även om EPn låter bra gör den inget direkt bestående intryck. Det är en solid insats men inget som fastnar, Catch Fire leverera mest bara vad man kan förvänta sig. För bra för att vara dåligt och för dåligt för att vara riktigt bra – ett typiskt medelmåttigt alster.

Fans av modern poppunk kanske kan se lite annorlunda på det än vad jag gör men jag tror att de allra flesta kommer att ha svårt att ha överseende med att det låter som en kopia av så mycket annat vi redan hört i denna genre. Catch Fire har absolut inget eget att komma med och jag kan inte säga att man känner någon brännande gnista i deras musik. Denna nya EP är definitivt en jag snart kommer att glömma.

HHHHHHH