White Widdow
Silhouette

Australiska White Widdow bjuder på ett nytt album, ett med en flott siluett och en flott solnedgång i ett landskap som verkar trevligare att vara i än vårt halvvintriga mörka landskap. Och det börjar med en AOR-stereotyp som är lika löjlig med sina keyboards och klämkäcka melodier som den är underbart bra, Stranded heter den låten. Annars är väl efterföljaren till det mycket fina albumet Crossfire inget man skriver hem om, om jag säger så.

Det är White Widdows fjärde album, och de trampar på i ganska invanda hjulspår och förutom en underbar inledning har det inte så mycket att erbjuda. Åtminstone om vi letar efter något mer extraordinärt, det är ganska typisk AOR med klämkäcka refränger, snygg produktion och ganska bra sångar. I vissa situationer oemotståndligt bra men helheten känns trots allt ganska tam och framförallt lite för välbekant.

Förutom inledande Stranded tycker jag också om Smile for the Camera som är en riktigt bra och fartig AOR-dänga. Om alla spår hade varit av den kalibern hade jag varit imponerad men så är inte fallet och albumet som helhet drunknar i mängden vilket känns lite tråkigt med tanke på att White Widdow tydligt visat att de har god kapacitet även om de bara levererar den till viss del här.

De som är inbitna AOR-fans/-samlare kommer med största sannolikhet uppskatta detta album, jag uppskattar två av dess låtar men resten kommer att hamna i min Macbooks papperskorg som sedan omedelbums kommer att tömmas. Inte för att de är dåliga, de är ganska bra men alldeles för intetsägande för att glänsa, något som kan sägas om detta album också – det börjar dock riktigt bra.

HHHHHHH