Lucifer's Friend
Too Late To Hate

Tracks
1. Demolition Man
2. Jokers & Fools
3. When Children Cry
4. Straight for the Heart
5. Tell Me Why
6. Don’t Talk to Strangers
7. I Will Be There
8. This Time
9. Tears
10. Sea of Promises
11. Brothers Without a Name
12. When You’re Gone (Live)


Band:
John Lawton - Lead Vocals
Peter Hesslein - Guitars
Dieter Horns - Bass
Jogi Wichmann - keyboards
Stephan Eggert - Drums


Discography:
Lucifer's Friend (1970)
Where the Groupies Killed the Blues (1972)
I'm Just a Rock & Roll Singer (1973)
Banquet (1974)
Mind Exploding (1976)
Good Time Warrior (1978)
Sneak Me In (1980)
Mean Machine (1981)
Awakening (2015)

Live at Sweden Rock (2016)


Guests:


Info:

Released 2016-11-11
Reviewed 2016-12-05

Links:
lucifersfriend.com

Det börjar i högt tempo med energi och kvalité, Lucifer’s Friends första album på ett långt tag. Ett band som nyligen släppte ett livealbum där de spelade på Jurassic Park-festivalen och kändes som ytterligare ett av de fossiler som brukar synas där. Det var ett ganska mossigt livealbum som säkerligen väckte lust och fick fansen att dregla med vi andra stod helt oberörda inför vad som hände. Inledningen på detta album är ensamt värt pengar än livealbumet, första spåret Demolition Man är riktigt bra.

Det blir lite mossigare ju längre albumet lider och jag kan konstatera att fossil-epitetet fortfarande känns ganska relevant. Det känns som en modernisering av sjuttiotalsrock, stort, melodiöst, ganska snyggt men samtidigt också ganska trött och idéfattigt. Jag ska väl inte påstå att jag tycker att bandet aldrig borde ha klonats från DNA extraherats ur en mygga inkapslad i bärnsten men i stora drag tycker jag inte att detta album tillför något som saknats. Det är heller inte sådär våldsamt bra att man känner sig imponerad och mållös, men visst Lawton låter riktigt bra bakom mikrofonen och ljudbilden är väldigt snygg – Demolition Man är också riktigt vass och det finns lite andra underhållande låtar.

Wow, ska jag få hylla ett gammalt bortglömt återkommande band nu? Tänkte jag när jag hörde inledningen, och jag som hade filat på idéer kring mossighet och fossiler ända sedan Live at Jurassic Park 2015 släpptes. Men förutom några dödsryckningar i inledningen hade jag fel, det var nog snarare fossiler och mossa som låt närmare sanningen trots allt. Att Demolition Man är det bästa spåret på albumet har ni säkert redan förstått, When Children Cry är en annan snygg låt. I övrigt tycker jag att låter bäst när det blir lite fart på låtarna, kanske är det så att det faktiskt inte växer mossa på en rullande sten.

Ett halvmossigt album från ett halvfossiliserat band, så tycker jag att Too Late To Hate kan summeras, för övrigt tycker jag titeln är lite löjligt eftersom hat aldrig är speciellt vettigt. Det är ett album som inte kommer att gå fel hos bandets fans, de kommer säkert att vara överlyckliga. Jag är desto mer tveksam till att det kommer att vinna dem speciellt många nya fans.

HHHHHHH

 

Label: Lucifer’s Records
Tre liknande band: Deep Purple/Led Zeppelin/Uriah Heep
Betyg: HHHHHHH (4/7)
Recensent: Daniel Källmalm


read in english