Gypdy Chief Goliath
Citizens of Nowhere

Zigenarhövdingen Goliath är tillbaka med ett nytt album, det tredje från bandet som också råkar vara det tredje jag recenserar. Det kom för ett tag sedan nu men det har legat i rullarna att skriva om det ett tag men annat har hela tiden kommit emellan men nu är tiden inne för Zigenarhövdingens nya album att granskas av mina kritiska öron. En sak man direkt slås av är att omslag tycks vara extremt lågt prioriterat för detta band då detta är det tredje fula omslaget de har att erbjuda på lika många album. Annars slås det för bröstet och sägs att det är inspelat helt analogt och så vidare, och visst kan jag förstå lockelsen med att skapa hantverk av gammalt märke – jag själv har projicerat bio med gamla projektorer och fotat och framkallat film vilket är ett finare hantverk än dagens metoder – men precis som i det musikaliska finns det många fördelar med dagens metoder och folk som säger att de gör en sak av gammalt märke bara för att stör mig.

De förklarar sitt användande av analog teknik med sin kärlek för ett gammalt hederligt varmt ljud – och det kanske är ett skäl så gott som något men å andra sidan varför skulle du inte kunna skapa ett varmt ljud med mer modern utrustning? Jag tycker inte att Gypsy Chief Goliaths ljudbild skiljer sig från andra band som skapar någon form av stoner musik och jag tror inte att alla dessa gör sig besväret med analog teknik. Men visst, jag ska inte klaga på dem för det då de gör ett produktionstekniskt helt okej hantverk men jag tycker att deras musik låter lite daterad. Lite samma känsla som Rainbows Long Live Rock’n’Roll, jättebra album men det låter så daterat att man inte vill lyssna på det. Risken med att göra musik på vissa sätt är att de känns gamla och inaktuella fort.

Men nog om det nu, det låter lite daterat, sångaren är trist på samma sätt som alla deras album men de har ett skönt tungt gung som gör att man gärna lyssnar även om man aldrig helt hänförs av vad man hör. Det låter ungefär som tidigare, helt analogt eller ej så låter detta band likadant som de gjort sedan debuten 2012. Så om ni uppskattat de tidigare albumen ser jag väl ingen anledning till att ni inte skulle uppskatta detta album – det är helt okej men knappast en tidlös klassiker, snarare mer som en relik från en svunnen tid. Det hade varit mer logiskt att detta hade varit ett tidigare outgivet album från sjuttiotalet än något som släppts 2016.

Jag har aldrig förstått behovet av att ge ut nytt material som låter gammalt, bara det är på något sätt ett bevis på fullständig brist på originellt tänkande. Gympsy Chief Goliath varken låter särskilt unikt eller är överdrivet bra, även om jag kan tänka mig att målgruppen som gillar bluesig stonerrock/-metal säkert uppskattar detta. Citizens of Nowhere är ett hyfsat bra album, sköna melodier, okej låtar – ett bra album att ha på i bakgrunden om man bara vill ha lite ljud medan man gör något annat, men knappast något som kommer att skriva in sig i musikhistorien.

HHHHHHH