Foes
The Summit Lies Skywards

Toppen ligger mot himlen säger detta band som kallar sig Fiender. De släppte för någon vecka sedan sitt debutalbum, ett som kanske inte har det mest spännande omslaget jag någonsin sett. Men musikaliskt berättas det i spännande termer om ett album med oväntade ting, dramatiska inslag och så vidare. Vi får elva spår och femtiosex minuter av progressiv rockmusik från detta nykomlingsband.

Atmosfären och känslan i detta album är ofta magisk, spännande och dramatisk. Produktionen är lysande och deras känsla är riktigt fin, tempot varierar en del men det sätter aldrig riktigt fart så man kan påstå att det går lite långsamt. Hygglig sångare men inte en av de bästa progressiva sångare jag hört men han passar ganska bra på detta album även om jag skulle ha önskat mig en lite varierad sånginsats. Kanske även att albumet skulle ha kunnat vara lite mer dynamiskt.

Det är en kompetent insats och i sina bästa stunder är det riktigt, riktigt bra. Det känns som att vi har att göra med ett väldigt intressant framtidsnamn i denna genre. The Summit Lies Skywards övertygar på många sätt och är ett väldigt bra album på det hela taget. Samtidigt är jag inte helt övertygad, det tänder liksom aldrig riktigt till och jag saknar lite dynamik och lite fart – kanske skulle det ha varit lite mer variation. Det är svårt att egentligen sätta fingret på något, det låter ju så bra men ändå fastnar jag inte riktigt och albumet griper inte riktigt tag i mig.

Sedan kommer avslutande Everest som är riktigt bra och när jag kommer hit känns det som att toppen verkligen ligger inom räckhåll, bara en kort klättring bort och det känns nästan som att man besegrat elementen efter bergssidan. Det är ett höjdarspår och en suverän avslutning på ett bra album, ett album som tilltalar men samtidigt tycker jag inte att bandet riktigt når upp till sin fulla potential, det behövs mer fart.

HHHHHHH