Elm Street
Knock ‘Em Out...With A Metal Fist

Australiska bandet Elm Street vill slå ut dem med en metallnäve, det låter ju skoj. Det är ett dramatiskt skivomslag som ger lite känsla av serietidning på detta, bandets andra album. Det senaste var vi väl sådär måttligt imponerade av, främst på grund av att de kanske inte direkt bröt någon ny musikalisk mark. Nu har några år gått och kanske har de funnit en lite mer egen röst, det är åtminstone vad vi ska ta reda på nu när vi sätter tänderna i Australiensarnas andra album.

Men kan ju hoppas på en musikalisk knytnäve i fejset men det tycker jag inte riktigt att det är utan ganska ordentlig och okomplicerad heavy metal med lite thrashinslag. Inga konstigheter egentligen utan ganska mycket samma sak som vi fick på debuten men lite snyggare producerat och lite mer varierat. Men det är också ett långt album som närmar sig timmen och det känns faktiskt som att det blir lite i längsta laget då variationen inte är så stor. Schysst sånginsats och riktigt bra produktion är andra reflektioner jag har när jag lyssnar på detta album.

Ett bra album tycker jag, underhållande och med bra låtar. Heavy metalfans tycker säkert att det är ett väldigt bra album, de har bra driv och energi och det finns mycket att tycka om. Samtidigt är det inte speciellt intressant ur en kreativ synvinkel och det blir snabbt ett album man tappar lite intresse för. De gör vad de gör bra och har säkert en hyfsad klick människor som uppskattar vad de gör men för att sticka ut och göra musik som tilltalar många och märks så behöver de bryta lite mer ny mark.

Inledande spåret Face the Reaper är min favorit på albumet, det har ett snyggt intro och sätter an en bra ton för albumet. En ton som hålls ganska väl på ett album som känns väldigt solitt men som i slutändan inte gör något större avtryck.

HHHHHHH