Coexistence
Everlasting Scars

Fransk-svenska Coexistence är tillbaka med ett nytt album, den här gången tycks de vara för alltid ärrade – kanske från musikvärldens verklighet. Skivan kommer snyggt förpackad, i snygg digipak med ett välgjort häfte. Dock kan vi många gånger konstatera att en snygg förpackning inte är samma sak som ett album med snygg musik. Coexistence gjorde dock en lovande debut och detta nya album är ett klart steg framåt jämfört med den så det finns ingen anledning att oroas över att det bara ska vara snyggt förpackat.

Det är välproducerad progressiv rock/metal det handlar om, med stor variation och bra sångare erbjuder Coexistence tilltalande musik med Everlasting Scars. Ett album som dessutom har den adderade fördelen att det inte har så värst lång speltid, något som ibland kan vara ett problem hos progressiva band – dock inte Coexistence som håller det kort. Som alla fans av progressiv musik vet är det progressiva begreppet en ganska vid beskrivning och kan innefatta många olika stilar, Coexistence är inte ett av de överdrivet komplicerade banden utan bygger sin musik på starka melodier och ett par överraskande inslag här och där. Deras musik tillhört den mest tilltalande grenen på det progressiva trädet, den inspirerad av band som Dream Theater med flera.

Det är märkligt hur november transformerade ett ganska taskigt musikår till ett ganska bra musikår, Coexistence är definitivt ett av banden som lyft 2016 även om de kanske inte riktigt tar sig in på min topp tio över året. Jag tycker att bandet lyft sig mycket sedan jag hörde debuten Flow för ett antal år sedan, Carl sjunger bättre och produktionen/ljudbilden är också betydligt bättre än den var då vilket leder till att jag anser att Everlasting Scars är ett riktigt vasst album och ett jag varmt rekommenderar.

Jag kan faktiskt inte se några direkta svagheter hos Everlasting Scars, kanske att det där superduperfantastiska hitspåret inte riktigt finns där men ett spår som What it Takes är inte så värst långt ifrån att vara det spåret, det är en riktigt skön refräng. Jag vill dock påstå att alla spåren håller god klass även om jag ser inledningen av albumet som lite vassare än avslutningen och det är kanske lite synd att det tappar lite mot slutet.

Det ska dock påpekas att alla anmärkningar är i kritikerns överanalyserande öra, som musikfanatiker kan jag bara konstatera att albumet är riktigt kul. Det är bara att lyfta på den höga hatten för Carl och hans franska kollegor, de har satt samman ett riktigt snyggt album som en musikfanatiker inte borde missa.

HHHHHHH