Age of Woe
An Ill Wind Blowing

Svenska Age of Woe är tillbaka med sitt andra album. Jag recenserade deras självbetitlade EP för några år sedan och var inte speciellt imponerad så när jag läste att de släppt ett album innan detta så blev jag egentligen inte speciellt besviken över att jag missat det. Men givetvis gav jag detta album en chans, jag menar hur kan man inte göra det när bolaget skriver att man ska ta sig tid eftersom det inte är snabbmatsmusik. Jag undrar vad snabbmatsmusik är för något, det är första gången jag läser om det – jag vet åtminstone vad det inte är. Jag har också givit albumet tid, precis som de föreslår.

Och man kan känna att det är en mindre bra vind som blåser genom albumet, men kanske inte på det sätt bandet beskriver det. Extremmetall är väl grunden, tungt och med ganska mycket driv. Ganska enkelt utfört och inspelat live i studion påstås det, det som är bra är att det är hyfsat fart på det hela. Produktionen är väl okej för genren, inget speciellt på den fronten och detsamma gäller sångaren som är ganska ordinär för genren. Jag kan inte heller påstå att albumet på något sätt sticker ut eller imponerar ur ett kreativt perspektiv.

Albumet bjuder inte heller på något spår som sticker ut och när jag ska försöka säga något om det har jag väldigt svårt att komma på något. Det är ett album som egentligen inte gör något för mig, det är väl varken bra eller dåligt egentligen. Okej album för genren egentligen men inget som gör något större intryck och det känns bara som ännu ett av dessa album som man får, recenserar och slänger bort.

Age of Woe imponerar inte alls på mig, de gör ganska generisk musik som jag trots att jag spelat den ett stort antal gånger inte ens kan minnas när jag skriver denna sista mening kort efter att albumet tagit slut. Men det är inte ett snabbmatsalbum, det är en sak som är säker.

HHHHHHH