A Dark Orbit
Inverted

En mörk omloppsbana, kanske likt den förmodade nionde planeten, eller Planet X som den också ibland kallas. En planet i vårt solsystem som tros vara i storlek med Neptunus men som inte observerats direkt men dess påverkan synts på objekt i Kuiperbältet. Den planetens omloppsbana som varar mellan tio- och tjugotusen år bör vara mörk med tanke på hur lite av solens ljus som når så långt ut, mörk och kall ska sägas. Hursomhelst, A Dark Orbit är ett amerikanskt band, Noise Metal kallas det i pressinformationen och det kanske är en med sanningen överensstämmande beskrivning. Omslaget har en astronaut i omloppsbana och bandet säger i pressinformationen att det handlar om hur de fått släppa ut känslor som de burit inom sig under lång tid. Allt tycks väldigt spännande och dramatiskt på pappret och när jag tittar bland recensioner säger någon att det är det hårdast slående albumet med en astronaut på framsidan – jag minns hur hårt (kanske inte i tyngd sett) Atoma slog för några år sedan, kan detta verkligen knäcka det albumet?

Det är hårt, tungt, atmosfäriskt, det känns som en parad av lösgjorda frustrationer genom många kapitel i en mörk saga. Kanske kan någon känna ensamheten av astronauten i omloppsbana kring den mystiska Planet X, kanske kan man ryckas med i frustrationerna, fulheten, i mörkret. Vi får fjorton kapitel i denna saga och det tar 74 minuter för denna saga att berättas och det känns ungefär som jag föreställer mig att en ljudbok med någon av Jan Guillous böcker upplöst av Leif GW Persson skulle låta, fruktansvärt långrandigt. Det tycks som att de hade alldeles för mycket att säga och de kanske borde ha sansat sig en aning. För övrigt kanske vi ska försöka kategorisera detta, lite progressivt, lite extremt, kanske så kallad Noise Metal är rätt namn för det.

Vissa recensenter tycks väldigt imponerade och påpekar att man måste ge albumet tid och så vidare. Och det kanske är sant med den typen av musik man får, det påstås att man blir väl belönad för tålamod när man lyssnar mycket på detta album. Ja vet inte om mitt tålamod blivit belönat i form av uppskattning för detta album, jag tyckte att det kändes tamt första gången jag hörde det och ett dussin genomspelningar senare tycker jag snarare att det känns tråkigt. Visst finns det intressanta och riktigt vassa inslag men som helhet är det mest bara jobbigt att lyssna på, men för den som gillar den här typen av musik tror jag säkert att det här kan vara ett album att uppskatta och avnjuta men det känns som sagt lite inriktad på dem och jag kan inte se att det kan finnas något bredare intresse för detta album.

Jag tycker att albumet höjdpunkt är det nionde spåret Pretty Guts som sticker ut ganska mycket från resten av albumet och får mig att lyssna ett par minuter men i övrigt känns det inte som att det är så mycket att ha faktiskt. Ganska välgjort och sådär men riktad till en smal publik och den publiken tillhör inte jag och jag måste ju trots allt recensera ur mitt perspektiv eftersom det är omöjligt att gissa vad andra tycker därav kan jag bara säga att det är en långrandig och frustrerande historia som jag äntligen kan lägga åt sidan.

HHHHHHH