Vyre
The Initial Frontier Pt. 2

Vyre bjuder på en uppföljare, en andra del i sin Initial Frontier-serie. Om det blir fler delar låter jag vara osagt. Jag tyckte första delen var en sådan där dramatisk resa i rymdens mörker med atmosfär och dramatik, de lyckades väl med att balansera sin mörka svarta metall på ett sätt som intresserade. Det är dock en genre som är lite av en balansgång och balansen mellan succé och fiasko är ganska hårfin. Denna andra del följer ungefär ett år efter sin föregångare och ser att bandet fått en cellist som medlem och vissa andra förändringar har skett i laguppställningen, om det nu inte bara är så att några medlemmar förändrat sina så-kallade artistnamn. Man kan ju aldrig så noga veta. Men senast var det en debut som inte kändes som en debut, nu har de ett bra album i ryggen och kraven kanske ökar men bland de alltid positiva internetrecensenterna tycks även detta album gå hem i kubik, vissa hävdar till och med att det är en tidlös klassiker.

Jag hävdar att de fortsätter på den väg de slog in i och med debuten för lite över ett år sedan. Det är samma mörka tematiska svartmetall, post-metal och alla andra etiketter du nu vill sätta. Tempot är ganska lågt och de fem låtarna är långa, inte en enda stannar före sjuminutersmarkeringen och två är över tio minuter långa så trots att det är fem låtar så når speltiden över trekvart vilket förstås ger en genomsnittlig speltid på över nio minuter. Sången är mörk och släpande, riffen släpar sig fram och tonerna bygger på en monoton grund. Det känns ödsligt, lite tomt, lite som att befinna sig på en lång resa genom rymdens ensamma oändlighet, kanske inte den skiva jag skulle ha tagit med mig på rymdresan om jag säger så. Ganska skön stämning dock och man kan utan tvekan konstatera att detta är ett väl genomtänkt, väl skrivet samt väl producerat album. Det har ett bra djup som gör att det håller för mången upprepad genomspelning, det är ingen stor lögn att kalla detta band kompetent.

Om det är bättre eller sämre än debuten låter jag vara osagt, det låter ungefär som debuten med samma stil och inte många steg framåt. Det känns lite mer strukturerat och tillrättalagd, lite slätstruket skulle man kunna beskriva det som ifall man jämför med debuten som var lite mer äventyrslysten. Det kan tyckas som att de målar efter en mall och resultatet är väldigt förutsägbart om jag utgår från debuten, det är förstås tillfredsställande för vissa men jag anser att band som gör den här typen av musik måste våga avvika lite från sina inslagna vägar och överraska lite för om jag som lyssnare inte slås av något överraskande, något dramatiskt eller något spännande, eller fantastiskt bra så blir albumet lite av en jahaupplevelse som man släpper ganska fort. Som komplement till första albumet är detta album lysande, som fristående fortsättning är det inte ens i närheten av lika bra.

Bäst är inledande spåret Nughtylus som får mig att drömma mig tillbaka till känslan från debuten men allteftersom albumet sedan går så försvinner den känslan och snart är intresset förbrukat och jag väljer att fokusera mitt intresse på annat. Det finns nog egentligen bara en slutsats att dra av detta album och det är att den som gillade debuten kommer säkerligen att uppskatta även detta album eftersom det är ungefär samma sak, jag som recensent tycker dock att de fastnar lite för mycket i samma hjulspår och att de inte förädlar det de gjorde på debuten tillräckligt väl för att nå ett av våra högre betyg.

HHHHHHH