Toseland
Renegade

Bakom epitetet Toseland, står en herre vid namn James Toseland som är dubbel världsmästare i Superbike, det är han som står för sånginsatsen. Detta är Toselands debutalbum som släpps på den internationella marknaden av skivbolaget Metalville i en mer exklusive och förlängd version jämfört med vad som släpptes i Storbritannien tidigare. Det sägs att Toseland använder samma beslutsamhet och vilja att lyckas som gjorde honom till världsmästare i motorcykel för att lyckas med hans första passion i livet, det vill sägs musiken.

Modern och kraftfull hårdrock, bra sångare och snygg ljudbild – det är några uttryck man kan använda för att beskriva detta album. Tydliga refränger bygger de flesta låtarna, även om det bryts av med lite ballader och sådant, melodiös och traditionell hårdrock tycker jag nog att det kan beskrivas som. Det är inte direkt så att man tar till uttryck som nyskapande eller fantasifullt i samma mening som detta album, därmed kanske inte sagt att det låter precis som allt annat. Det är välgjort, det är traditionellt, det känns gjort på säkerhet och bör säkert inte skrämma bort fans av den klassiska hårdrocken. Med tretton spår och en acceptabelt lång speltid kan man konstatera att det är ett album som nog åtminstone inte bör tråka ut på grund av speltiden och bristen på variation för av den varan finns det en adekvat mängd.

Jodå, det är inte ett så tokigt album – det är ett bra album. Med bra driv och bra låtar, tretton schyssta låtar måste jag säga. Man måste säga att han sadlat om från motorcyklar till piano och mikrofon på ett mycket bra sätt och det är ett album som man nog inte lär bli besviken över att införskaffa. Samtidigt kan man kritisera bristen på nytänkande och fantasi, jag hade hoppats på något som får en att stanna till och lyssna. Det tycker jag inte att man kan beskriva detta album som, det följer mallen till punkt och pricka – men visst, jag kan konstatera att de gör det riktigt bra. Samtidigt kan jag efter att ha spelat detta album ett antal gånger konstatera att det är ett album man ganska lätt tröttnar på att höra om man spelat många gånger i tät följd, det är min enda anmärkning rörande detta album.

Singer in a Band är nog min favorit på albumet, Crash Landing är också ett skönt spår, Emergency gillar jag också. Egentligen tycker jag att hela albumet är bra, inget spår är svagt och alla har hyfsad hitpotential men samtidigt är de alla ganska enkelt byggda spår som man tröttnar ganska snabbt på och då spelar det ingen roll hur klämkäckt det än är, tröttnar man så gör man. Det är en bra debut som lovar gott, jag efterlyser dock mer fantasifullhet och eget tänkande i en eventuell efterföljare.

HHHHHHH