No Return
Fearless Walk to Rise

Det är ingen återvändo för franska bandet No Return som kom till världen 1989 och nu släpper sitt nionde album. Ett band med mer än 25-års erfarenhet och massor av rutin från inspelningar och livespelningar borde väl vara kapabla att leverera? Kvintetten levererar åtminstone ett hyfsat snyggt skivomslag och logotyp, beskrivs som melodöds eller thrash metal och jämförs flitigt med diverse band, vilket på ett sätt kanske känns lite märkligt med tanke på att de varit med ungefär lika länge som banden de jämförs med. Men vad ska då Hallowed säga om dessa fransmän som flugit under vår radar?

Att det handlar om melodiös dödsmetall eller thrash metal är enkelt att utröna, de följer formatet med vrålande sång och melodiösa gitarrslingor, tunga trumslag och en allmänt tung melodiös känsla. Snyggt producerat i händerna på danske Jacob Hansen som tycks veta vad han gör i producentsammanhang. Sången är lite tråkig och lite standard för genren, där finns det förbättringspotential tycker jag. Annars är det ganska bra driv i låtarna och bandet visar god energi trots att dess medlemmar säkerligen passerat 40 år sedan länge. Kanske att man kan anse att albumet inte är så värst varierat och att speltiden över 47 minuter är lite väl tilltagen, fans av bandet eller genren anser det säkert inte.

Det är ett välgjort album enligt formatet, det finns inte mycket att anmärka på egentligen. Jag tycker att albumet blir lite långdraget och skulle ha velat ha ett lite mer dynamiskt album för jag tycker att låtarna flyter samman lite och det blir mer en massa av låtar än något annat. Det känns lite för enkelt, lite för mycket enligt ett format och för lite enligt en egen känsla. Kanske går de lite på rutin, 25 år kan lätt ha en tendens att trubba av kreativiteten och man gör saker för att man bör och inte för att man har något nytt att berätta. Fans av bandet och fans av liknande band och genren kan säkert ha ganska stor behållning av detta album, det är knappast dåligt utan fungerar väl som en stunds förströelse men jag kan inte riktigt sjunka in i dess djup och verkligen försjunka i musiken No Return har att erbjuda på detta album.

Tredje spåret Submission Falls är nog det bästa på albumet men det är nästan hugget som stucket när det gäller den saken då de andra låtarna inte direkt är långt efter och alla låter ganska lika varandra. Därmed återstår väl inte så mycket annat än att beskriva detta album som ett som kan tilltala fans av genren och av bandet och som ett som inte lär tilltala en recensent med tanke på bristen på nyskapande eller absolut kvalité. Det är ett ganska bra album helt enkelt, men inget som skriver in sig i någon bok om musikhistoria.

HHHHHHH