Mabel Greer's Toyshop
New Way of Life

Ibland dyker det upp grejer som bevisar att man aldrig blir för gammal för leksaker, denna kvintett är ett sådant exempel. Hagger och Bayley formade detta band redan 1966 och det sådde fröet till vad som slutligen blev det välkända bandet Yes då Hagger och Bayley hade lämnat, ett band vi alla vet nådde stora framgångar och som förstås figurerar flitigt i pressmaterialet till detta debutalbum. Bayley och Hagger tyckte för en tid sedan att det skulle vara roligt att åter väcka detta band som aldrig släppt något album och det ledde till att det blev på allvar och vips så fick vi se ett debutalbum, 49 år efter att bandet först skapats. Två av låtarna har vi faktiskt hört tidigare då de fanns på Yes debutalbum, båda är skrivna med Clive Bayley som medförfattare, tillsammans med Chris Squire och Jon Anderson. Men Yesreferenserna tar inte slut där, Billy Sherwood kände sig väldigt inspirerad och ville vara med och leka.

Musikaliskt bör ni som följt hela Yes karriär känna igen er för det låter som klassiska Yes men lite uppfräschat med en modern känsla. Kanske inte så nyskapande men det är retrorock snyggare utfört än i de flesta fall vi hört, sången är inte den vassaste men jag tycker att den passar väldigt bra till den musik vi får höra. Snygg produktion, bra djup och drama. Vi får elva spår på albumet, hyfsad variation och 54 minuters speltid på detta album.

Jag gillar detta album, det kanske inte är det mest nyskapande men det är sällan vi får retrorock med progressiva och psykedeliska inslag som låter så här bra. Ofta är retrorock bara raka plagiat av något som kom tidigare ta Bullet, Bonafide och allt vad de heter som exempel på den saken, skillnaden är att MGT varken är dåliga eller ger en omedelbar känsla av déjà vu trots att deras musik känns välbekant. Jag kan förstås inte tokhylla albumet för så bra är det inte och så nyskapande är det inte heller men för alla oss som gillar skön musik och bra låtar är det definitivt värt att sätta tänderna i.

Jag gillar albumets alla låtar men håller nog inledande Electric Funeral som det snyggaste spåret på detta väldigt trevliga album. Så om ni uppskattar band som Yes och deras likar, speciellt deras tidigare era och tyckte att Yes inte borde ha utvecklats utan bara snygga till sin ljudbild – då är detta album ett extremt givet köp. En önskan jag har efter att ha hört detta album är att det inte tar 49 år till vi får höra en uppföljare – eller ska vi säga tills ni får höra den från ett band där medlemmarna är över 100 år gamla.

HHHHHHH