Magenta
Songs for the Dead

Kul namn på ett band, kan man tänka sig något färgglatt? Det är ett norskt band som beskrivs som alternativt, industriellt som ett soundtrack till en film du själv måste spela upp i ditt huvud. Det låter ju tänkvärt, bandet i sig har varit med sedan 1995 och har sedan tidigare fyra album och en EP i sin CV. Songs For the Dead, det nya albumet föddes ur en tragedi, bandet hade precis anlänt till Al Jorgensons studio julen 2012 och fick kort efter beskeded om Mike Scaccias död, Scaccia hade varit i studion bara dagarna före och spelat in material. Så föddes idén om att spela in ett album för att hedra de som gått vidare från detta liv.

Musikaliskt är det lite spöklikt, ganska mörkt och dramatiskt – en lite svävande känsla. Det är svårt att placera detta band musikaliskt, de passar inte riktigt in i några genremallar, det svävar mitt emellan kanske. Färgen känns mer i gråskala än magenta, ljudbilden är snygg och dramatisk. Tungt men ändå inte, det är ett spännande album på många sätt, det finns mycket att upptäcka. Kvinnlig stämma som nästan mer mässar än sjunger, det är väldigt snyggt gjort. Mycket varierat låtmaterial och den där liknelsen med en film som du själv måste skapa i ditt medvetande är faktiskt inte alls tokig när det gäller att sätta ord på hur Magenta låter. Och vi bjuds på det mesta från spöklika keyboards till rejält tunga industrimetallriff. Den som gillar att dra sig från de uppstakade musikaliska stigarna borde finna detta mycket tilltalande.

Sången är en stark behållning precis som keyboardsen på detta album, de bidrar i högsta grad till att skapa den fantastiska atmosfär som gör detta album riktigt bra. Jag tycker att detta album är riktigt vasst, kul att lyssna på med dramatik, med djup, med variation, och med stark karaktär. Samtidigt får vi lite av den där norska prägeln som vi hör från band som Enslaved, Dimmu Borgir och så vidare, utan att för den skulle vara speciellt likt dessa band. Kul att band fortfarande hittar unika uttryckssätt, trist att Magenta är lite ensamma och kanske att det saknas någon riktig topp för att deras album verkligen ska stå ut. Stilistiskt grymt, musikaliskt väldigt bra – jag skulle nog vilja ha något som verkligen sticker ut. Ghost är ett potentiellt hitspår men den känns felplacerad på albumet och sticker ut för mycket där den är – kanske skulle den ha arrangerats annorlunda för att behålla en mer enhetlig karaktär på albumet, men samtidigt skulle det göra låten sämre tror jag.

Bäst är Ghost, sämst är att resten av albumet skiljer sig lite för mycket från den låten vilket skapar en konstig känsla. Jag gillar bandets karaktär av oförutsägbarhet och liknande men det finns ändå något som gör att man vill att album ska kännas som en enhet och tack vare att Ghost bara bryter av från det som kommer före tappar albumet lite av den där känsla, som en film som plötsligt skulle byta karaktär till något helt ologiskt. Men därmed inte sagt att albumet blir dåligt för det, det är riktigt vasst faktiskt och hade de placerat Ghost efter The Pentagram tror jag att det hade fungerat mycket bättre. Men till alla er som gillar musik lite mer diffus, lite mer dramatisk och lite mer spännande är Magentas Songs for the Dead ett riktigt bra alternativ, för er som gillar mer hitbetonad musik finns alltid Ghost.

HHHHHHH