Imperia
Tears of Silence

Jag tror någon behöver gå en mördarkurs. Det var vad jag tänkte precis nu mer än en timme efter att jag började lyssna på detta album för tionde gången, Imperias nya album skulle behöva bantas ett par spår, speciellt digipakversionen med sina två bonusspår. Men låt oss inte gå händelserna i förskott, utan låt oss istället presentera bandet lite. Imperia byggs kring norska sångerskan Helena Iren Michaelsen och de har gjort ett par album innan detta, vi recenserade det senaste för några år sedan och intervjuade också Helena i samband med det – den intervjun är länkad till i vänsterspalten. Det albumet gillade vi skarpt och nu är de så dags för ett nytt alster, ett som har ett väldigt snyggt skivomslag skapat av kompetente Jan Yrlund som också spelar gitarr på detta album. Bandets fyra medlemmar har för övrigt fyra olika nationstillhörighet, det är ju en ganska intressant observation och också en av de fina sakerna med dagens kommunikationsmöjligheter och som borde vara positivt för ett band ur en kreativ synvinkel.

Musikaliskt beskrivs det som ett musikaliskt äventyr och hur Helena går bortom konventionen med sin sånginsats. Personligen tycker jag hon sjöng bättre senast det begav sig och hennes sånginsats på detta album känns väldigt ordinär i stort, det är också mindre av ett äventyr än senast, ganska enkel och rakt på modern gotisk metall – lite i stil med vad man kunnat höra från Within Temptation på till exempel Mother Earth men med sämre sångerska. Produktionen är modern, ljudbilden är övervägande melodiös, allt känns rättframt och logiskt, en modern produktion helt enkelt. Variationen känns för liten i förhållande till speltiden och man känner runt spår åtta att det börjar bli nog men det tänder till en aning mot slutet av standardalbumet utan bonusspår. Nästan en timme om man exkluderar bonusspåren och långt över om man inkluderar dem, det är i längsta laget.

Albumet är välgjort, bra skulle jag vilja säga. Dock tycker jag att det var betydligt bättre senast det begav sig, framförallt var speltiden lite mer sansad då och variationen var bättre. Generellt tycker jag att detta album känns lite trött, lite oinspirerat i stora dela och det tänder egentligen bara till i avslutningen av en ordinarie utgåvan innan vi kommer till de oinspirerande bonusspåren. Två spår är egentligen bra, resten känns ganska sömnigt. Visst är det generellt bra spår men inget som direkt sticker ut och hade det inte varit för de två riktigt vassa spåren hade jag nog givit detta album ett lägre betyg då jag hade haft väldigt svårt att se något som motiverade en till att lyssna på det då. Det hade säkert kunnat vara bättre om de rensat bort de två, kanske till och med tre, inledande spåren för att göra albumet lite kortare och mer fokuserat.

Jag gillar Imperia och sådär men detta album känns som ett man kan både ha och mista. De två avslutande spåren, innan bonusspåren, är grymt jävla bra men resten av albumet är oväntat intetsägande. Det känns som att större delen av albumet är slentrian vilket är väldigt skumt med tanke på att bandet ändå tagit fyra år på sig sedan sist och att de inte har mer än tre tidigare album bakom sig – de borde ha bättre inspiration och driv än så. Men nog med negativt nu, albumet är trots allt inte så tokigt, lite sömnigt med ett par riktigt vassa spår – Imperia gör trots allt en solid insats och ett schysst album även om de var bättre på det föregående albumet.

HHHHHHH