Furor Gallico
Songs From the Earth

En italiensk oktett, det är vad Furor Gallico är. Folk metal-band tycks ha en förkärlek för att ha många medlemmar så detta band passar definitivt in i genomsnittet där. Deras omslag är ett träd av äldre slaget, knotigt och allt, sträckandes mot himlen med solen strålandes genom trädkronorna. Det är ett snyggt skivomslag, mycket snyggare än det som prydde bandets debutalbum som jag såg som ett bra album som led av lite för lite dödande. Men där fanns spännande potential och ett par riktigt bra låtar, nu har över tre år passerat sedan dess och bandet har blivit äldre och kanske visare – frågan är bara om det avspeglar vad vi får höra på bandets andra album.

Musikaliskt skiljer det inte så värst mycket från debuten, det är keltisk folkmusik som sammanslås med lite extremare metal, pagan metal brukar väl den här typen av musik kallas. Mycket visslor är det kanske mest slående man noterar när man lyssnar på Furor Gallico, vrålandet är inte så våldsamt imponerande men albumet har ett stort djup och bjuder på en del variation över de nio spåren. Femtio minuters speltid har albumet och bjuder under dessa på ett litet äventyr i skogen under lövverken. Snyggt producerat är det också, jag tycker nog att de satt samman en väldigt kompetent produkt.

Det är dock inte direkt det bästa albumet i genren, de har inte samma driv och låtkvalité som till exempel Eluveitie eller Ensiferum som kanske är genrens vassaste namn, kanske ska de byta namn till ett som begynner med E, det verkar vara ett framgångsrecept. Det här albumet känns lite för tamt, lite för försiktigt och den riktiga äventyrslusten saknas vilket gör att man mest lyssnar med utan att gripas tag i det. Jag kan inte säga att det är dåligt eller tråkigt för det är inte ett tråkigt album, bara ett som saknar det där lilla extra. Jag vet inte om albumet är bättre eller sämre än det senaste, det är stilistiskt lite annorlunda, lite mer sammanhängande och utan de toppar och bottnar det tidigare albumet hade. Det känns lite vuxnare och lite tråkigare än bandets debutalbum, det är dock fortfarande ett bra album.

Jag hittar väl inte direkt något favoritspår men inledande titelspåret tillhör albumets toppskikt och samma sak kan sägas om det avslutande spåret som avrundar albumet på ett snyggt sätt. Inte ett alltför tokigt album men det känns lite för försiktigt och kanske lite för likriktat för att verkligen gripa tag i mig. Fans av genren kommer säkert finna det intressant och det är väl främst de som lär ha någon glädje av att kolla upp detta album – vi andra lär väl inte ha alltför stor glädje av att titta närmare på det.

HHHHHHH