Florian Grey
Gone

En sak jag funderar på när Florian Greys album dyker upp är hur hans hemliga porträtt ser ut, kanske har han ett porträtt på vinden som åldras istället för honom – namnet är onekligen väldigt likt. Gone heter det som jag kan utröna är bandets debutalbum. Ett album som bjuder på tio låtar och två atmosfäriska dikter, de sistnämnda har skrivits och arrangerats av Grey själv. Grey har annars turnerat med stora namn som Doro, Tarja Turunen, Lacrimas Profundere och så vidare med sitt tidigare band. Det sägs vara en herre med stor musikalisk talang, och det är förstås något som behövs om man vill skapa ett intressant album.

Musikaliskt är det lite gotiskt, lite skönt mörka stämningar, kanske mörkgrå för den som vill ha en exakt färg. Mörkpop står det i pressinformationen och det är väl inte helt åt skogen. Det är inte jätteunikt men känns ändå hyggligt fräscht, framförallt är det riktigt bra producerat med riktigt snyggt ljudlandskap, lite som omslaget indikerar faktiskt. Tolv spår som bjuder på bra variation och en acceptabel speltid, bra sångare också. Svårt att klaga på genomförandet, produktionen håller definitivt hög kvalité så på den fronten finns inget att anmärka på men kvalitativ produktion är bara halva ekvationen, den måste ju komplettera bra låtar.

Och bra låtar är precis vad vi får på detta album, det är underhållande att lyssna på och med bra djup får vi lång hållbarhet och ett album som håller för många upprepningar. Jag hittar inga direkta svagheter på detta album utan alla dess element är mycket välgjorda och allt känns väl genomtänkt och genomarbetat vilket alltid är positivt. Det lite poetiskt, redan innan man kommer fram till Greys dikter faktiskt. Det är också spännande, har en lagom dos av svärta och ett djup som gör att albumet fungerar väldigt bra – ett album det är lätt att vara positiv till, men visst om man är inbiten metallskalle kanske det inte är tillräckligt hårt och tungt.

Det finns många väldigt trevliga spår på detta album men jag tror att det spår som gör bäst intryck på mig är det andra spåret Laudanum som är ett väldigt trevligt spår med skön refräng och bra melodier. Men de andra spåren är också bra och den lugna fina självbetitlade avslutningen är definitivt en värdig sådan på ett riktigt trevligt album. Florian Grey är definitivt värd att kolla upp, åtminstone detta väldigt snygga album som jag varmt kan rekommendera till alla våra läsare.

HHHHHHH