Dødsfall
Kaosmakt

Norska duon Dødsfall är tillbaka med sitt fjärde album, det första på Osmose Productions som kan vara världens ledande bolag när det gäller den extrema formen av metal och norskarna kan förstås kallas ledande på den genren. Duon är förstås komplett med corpsepaint och för genren typiskt utseende, Kaosmakt heter albumet och låtarna har bedrövliga titlar men så säger förstås folk att deras lyriska innehåll innefattar sataniska teman och liknande. Det brukar förstås vara ett recept för katastrof eftersom sådana band oftast är lika roliga som böldpest eller arkebusering. Självklart är jag inte den som dömer saker efter omslag och hur band ser ut men det finns andra som gör.

Deras musikaliska stil är mindre extrem än man kan tro, nyanserna i deras musik är tydliga och sången är inte lika kråklikt kraxande som många av deras genrekollegors. Det går ibland till och med att ana vad de sjunger och det känns inte superduper stereotypt även om man knappast kan beskylla bandet för att vara nytänkande. Inte så värst varierat album som spelas över sju spår och omkring 40 minuters speltid. Sista spåret är nio minuter långt och har en titel som inte direkt vittnar om något som helst förnuft.

Albumet är inte så tokigt, melodierna är bra och sången fungerar riktigt bra. Jag skulle faktiskt vilja drista mig till att säga att det är det överlägset bästa albumet Osmose släppt som jag recenserat. Jag gillar det faktiskt, så länge jag slipper se skivomslaget och höra texterna som inte direkt imponerar. Jag tycker att de trycker på rätt knappar för att skapa ett extremmetallalbum av den mer primitiva skolan som faktiskt fungerar och jag tror nog att jag inte lär vara ensam om att ha den åsikten. Förutom de töntiga religiösa texterna tycker jag faktiskt att det är ett album som är ganska underhållande, kanske att jag skulle ha velat ha ett lite större djup men det är nog också allt.

Man kan ju önska att bandet skulle växa upp för deras förpubertala tramsigheter erbjuder ingenting av värde, de kan onekligen skapa bra musik men deras image är bara löjlig men det kan jag inte göra något åt det. Bäst är det inledande spåret som sätter an en bra ton för resten av albumet, en ton som albumet också håller vilket gör det ganska intressant från start till mål. Inte det bästa albumet jag någonsin hört men ett av få Skandinaviska svartmetallband som faktiskt låter bra och det bästa albumet från Osmose jag fått äran att recensera.

HHHHHHH