Dieversity
Re/Awakening

De tyska bandet Dieversity vaknar åter med ett andra album, senast det begav sig handlade det om sista dagen imorgon och det var ett bra gjort album som inte direkt hetsade upp någon eftersom det lät ungefär som en mall över en genre. Acceptabelt men bandet behöver ta ut svängarna var det på den tiden, nu har ett par år passerat och de har vaknat på nytt. Inte lika snyggt skivomslag denna gång, är det ett omen? Ett gott omen? Den frågan är besvarad inom kort.

Det handlar om modern melodiös dödsmetall, inte så lite influerad av den så-kallade göteborgsdödsmetallen. Tungt, melodiöst och modernt, så skulle man enkelt kunna sammanfatta detta album. Två sångstilar möter varandra, vrålande och inte vrålande – precis som är brukligt för genren. Man kan inte säga att de bryter ny mark med sitt nya album, det låter ganska mycket som senast och omslaget kan definitivt inte ses som ett omen som jag spekulerade kring tidigare i denna text. De gör ungefär detsamma som de gjorde sist, det är snyggt producerad modern melodiös dödsmetall. Speltiden är hållen vid en vettig tid och albumet är nog varierat nog för att fungera hela speltiden. Det är helt enkelt en väldigt solid produktion, något annat vore ett ganska dumt påstående.

Det är ett bra album också, skönt att lyssna på och allt det där. Dock tappar jag relativt fort intresset och känner bara att jag önskar lite mer djup, lite mer dynamik och framförallt lite mer Dieversity, nu handlar det bara om att följa mallen för hur musik som denna skall låta. Det är imponerande ur ett produktionstekniskt perspektiv men inte alls imponerande ur ett låtskrivarperspektiv, detta album låter för mycket som allt annat som redan kommit i denna genre och med tanke på hur många album som släpps nuförtiden av hyfsat kompetenta band är det svårt att se att detta album har någon som skulle göra att de väljs före något annat band. Svagheten ligger definitivt i den fega infallsvinkeln, de är så rädda för att förlora att de inte vågar vinna skulle man kunna beskriva det som om man vill använda sig av en sportliknelse.

Överlag är det ett bra album, låtarna håller genomgående god kvalité men ingen står väl direkt ut från de övriga. Kanske att inledande spåret är lite vassare än resten men det är ett album där låtarna håller jämngod kvalité. Det första albumet lovade dock mer än det höll och förhoppningen var att Dieversity skulle leverera enligt löfte denna gång, så blev dock inte fallet då detta album känns mer eller mindre identiskt med debutalbumet, det enda som skiljer är egentligen färgen på skivan – det är inte riktigt vad man kunde önska sig.

HHHHHHH