Can of Soul
Hearreality

En burk med själ? Kul namn och kul skivomslag på detta debutalbum som skapats av mannen som är känd som Tomrocker, känd för sin roll i band som till exempel Stygma. Han har slagit till med ett konceptuellt album som kallas Hearreality, ett album som bjuder på en story om en döende värld där solstrålningen ställer till det och konflikter uppstår, och lite annat spännande. Sci-fi har alltid varit något som fascinerar mig och speciellt post-apokalyptiska sagor, sådant är bara för underhållande i mitt tycke.

Thrashig hårdrock handlar det om, vibbarna går mot landsmännen i Death SS och band som drar åt det hållet, kanske till och med en aning Alice Cooper. Ofta bra driv i det musikaliska, bra variation och musikaliskt drama, snyggt producerat då det hålls modernt och snyggt och fräscht men samtidigt sådär skönt opolerat som musik av denna genre ska vara för att det ska fungera. Det märks att det finns kompetens här, det hålls enkelt och snyggt utan att det tappar djupet och det fungerar bra konceptuellt men även att bara lyssna på då konceptet är snyggt insmuget i bakgrunden, något du börjar ta till dig när du har lyssnat ett par gånger på albumet.

Jag tycker att Can of Soul träffar rätt med det mesta, det jag skulle önska mer utav är lite äventyrlighet för jag tycker att det är lite väl försiktigt, lite för mycket på säkerhet för att jag verkligen ska fastna. Men visst, jag kan erkänna att för ett tag ville jag ge ett högre betyg men allteftersom albumet snurrat i mina musikspelare har jag börjat tveka lite och insett att jag skulle önska lite mer fräscha idéer och att de kom med något som kändes lite mer spännande. Men visst är låtarna bra, albumet underhållande, och musiken sådär lagom dramatisk. Variationen håller hela vägen från start till mål, även bonusspåret är väl värt att lyssna på, jag tror inte fans av de liknande banden och sådant kommer att bli besvikna när de hör detta album. Kan vara väl värt att titta närmare på.

Överlag bra låtar, inledande We Hate the Sun och sjätte spåret Bette Davies Eyes är mina två favoriter på albumet, dessa tar jag gärna med mig från ett album som annars underhåller för en stund men inte lyckas ge några överdrivet bestående intryck. Så, en burk med själ? Nja, visst finns det en del av den varan.

HHHHHHH