Black Majesty
Cross of Thorns

Kan fungera… som tortyrredskap, skrev den gode Robert en gång i tiden för Hallowed när denne recenserade Black Majestys debut Sands of Time. Det var sångarens röst som kunde fungera för jänkarna på Guantanamo eller för någon annan barbar i tortyrsituation. Mycket tid har passerat sedan denna debut, tolv år och personligen har jag inte hört Black Majesty förrän nu, men onekligen känner jag mig lite intresserad av att höra hur ett tortyrredskap kan låta. Detta är för övrigt bandets sjätte album och i pressinformationen beskrivs de som Australiens bästa power metal-band, så de slår definitivt gärna på stora trumman – nu kan jag inte direkt avvisa ett sådant påstående eftersom australisk power metal kan vara den genre jag har absolut minst insikt i, åtminstone inom metallen – australisk metal överhuvudtaget är ett blankt papper för mig. Nåväl, Black Majestys sjätte album har fått en rejäl genomgång och eftersom de är genrens bästa band från Australien så vet jag hur mycket jag ska intressera mig för att söka mer sådana band.

Det är ganska typisk power metal egentligen, skulle lika gärna kunna vara europeisk power metal – jag hör ingen direkt skillnad. Men så har ju Roland Grapow som är känd för sin medverkan i Helloween mixat och mastrat albumet så det kanske inte är så konstigt att det låter eurpeiskt. Tortyrredskap är kanske att ta i när det gäller sångaren, lysande är han inte men att lyssna på honom är inte heller obehagligt. Produktion och ljudbild ligger i linje med vad man kan förvänta sig av ett modernt power metal-band, detsamma gäller variationen på låtarna. Föga förvånas man när man spelar igenom albumet, visst är kanske Gary Moores Out in the Fields ett överraskande inslag men det har gjorts covers på av andra metalband så det är inte heller det mest överraskande låtvalet. Det är kanske dock förvånande att det är ett spår som i stort sett alltid låter bra, oavsett vem som gör det. 48 minuter, så länge får man utstå detta album om man spelar det från start till mål.

Nej, tortyrredskap är det inte, det är faktiskt ett ganska bra power metal-album med bra energi och driv. Sången är okej, låtarna är generellt väldigt välkomponerade och bra. Det finns inte så mycket att klaga på egentligen, mer än kanske att de inte direkt tänker nytt. Det är inte ett spännande album, det är ungefär vad man kan förvänta sig men fräscht nog att inte kännas bortkastat – det är dock inte ett album som kommer att gå till historien eller ett jag kommer att minnas speciellt väl nu när det är färdigavhandlat. Man kan konstatera att jag kunde ha spenderat de 480 minuter jag spelat detta band på att spela något bättre, men å andra sidan kan man också säga att minuterna var klart bättre spenderade på detta album än på något annat skit.

Synd bara att det bästa spåret är det som bandet inte själva skrivit, det kan vara både för och nackdelen med en coverlåt, en välbekant melodi som drar in en i albumet men när den sedan visar sig vara bäst känns resten av albumet lite som en besvikelse. Och med det i åtanke kan jag konstatera att Australiens bästa power metalband inte står sig sådär jätteväl i jämförelse med Europas bästa, och att jag nog inte behöver lägga ner alltför mycket tid, energi och resurser på att utforska den australiska power metal scenen. Skönt dock att det inte var ett tortyrredskap för sådana får jag mer än tillräcklig av i alla fall.

HHHHHHH