Aura
Noise

Italienska kvartetten Aura bjuder på oväsen för den som väljer att lyssna på deras tredje album. Ett album med ganska spännande skivomslag, ett tänkvärt sådant som onekligen skapar ett intresse för albumet. Annars finns det väl inte så mycket att säga om Aura, ett italienskt progressivt band som jämförs med sjuttiotalets storheter inom kost- och pomprocken, likväl som progressiva storheter.

Progressiv rock eller metal är väl den grundläggande etiketten man kan sätta på detta band och detta album. Det är snyggt producerat med en nästan drömmande ljudbild, titeln känns ganska missvisande för ett album som detta. Lite dramatisk känsla, jag tycker också att sångaren är väldigt kompetent och den italienska brytningen är inte lika påtaglig som den kan vara hos många italienska band. Albumets speltid närmar sig femtiofem minuter och variationen är inte så stor som den är hos vissa band i genren – och låtmaterialet känns lite enahanda, kanske att det saknas direkt utmärkande spår. Det är en kvalitativ produktion men en kvalitativ produktion är inte allt, det krävs ju bra låtar också.

Och bra låtar finns det på Auras nya album, det är ett trevligt album att lyssna på. Jag skulle vilja ha lite mer djup i detta album, eller lite mer variation – kanske en hitlåt skulle vara väldigt trevligt att ha på detta album. De tio låtarna är alla bra men ingen sticker ut och griper tag i mig när jag lyssnar, det är ett så bra album att man vill se det som grymt och allt det där men efter att det tagit slut är man kvar med ingenting, inget fastnar och inget av det dröjer sig kvar i mitt medvetande. Det är ungefär som senast, det känns som att det finns mer potential än vad bandet kan leverera på detta album – det känns som att bandet dragit sig lite närmare en egen röst men de är ändå inte riktigt där, alla ingredienser finns i deras hopkok men de lyckas inte riktigt sammanfoga det till något fantastiskt.

Det avslutande spåret är det bästa, men det är bara marginellt bättre än något annat vi får på albumet. Så till slut blir det ett ganska underhållande album men kanske inget som skriver in sig i historieböckerna – en sak man kan glädjas åt är att det inte är bara oväsen, det är väldigt positivt.

HHHHHHH