Architects of Chaoz
The League of Shadows

Dyslektiska kaosarkitekter med en uråldrig järnjungfrusångare som frontperson, det är vad denna debutskiva med mörkt utseende har att erbjuda. Det är Paul Di’Annos nya projekt som släppt debuten The Leauge of Shadows och det låter väl spännande, jag personligen tyckte att Iron Maiden var väldigt intressanta på Di’Annos tid medan det de gjort efter det har känts lite för uttjatat allteftersom de släppt nya album. Dock ska det nämnas att Di’Anno inte direkt rosat marknaden med sina alster efter att han fick lämna järnjungfrun för en massa år sedan. Man ska dock aldrig räkna ut någon, det finns alltid möjligheter att överraska även om det talas om klassisk NWOBHM med lite inslag av power metal och Di’Annos tidigare projekt namndroppas mycket i informationen jag hittar om detta album.

Och visst är det bekanta drag som dyker upp när man lyssnar på The League of Shadows och inslag av vad Di’Anno gjort tidigare är svåra att undgå att höra, men det låter modernt och fräscht också – inte så stereotypt och kreativt tråkigt som mycket nytt ur denna genre låter. Di’Anno har dock aldrig sjungit så bra som han gjorde i Iron Maiden på något av sina senare album och det gäller också detta album – sånginsatsen är okej men inget som känns direkt fantastiskt. Produktionen däremot är bra, ljudbilden har kraft och energi – ur den aspekten fungerar även sången även om rösten inte är speciellt bra. Det är sådär lagom skitigt i kanten och det känns välgjort på alla plan, det känns som en kompetent produktion och ett kompetent genomfört album. Även om det nog är ett lite långt album, speciellt C-utgåvan med sina två bonusspår, det blir ett dussin spår som tar dig närmare en timme att spela igenom.

Jag skulle vilja säga att det är ett väldigt bra album för på många sätt är det så, det är väl genomfört, bandet visar bra energi och låtmaterialet är ganska medryckande. Efter någon enstaka genomspelning känns ett högt betyg lockande. Efter ytterligare genomspelningar tycker jag dock inte samma sak, ett godkänt betyg räcker. Det eftersom att det handlar om bra låtar men en ganska stereotypisk stilistik och man kan snabbt tröttna när det stilistiskt inte bjuds på något som känns fräscht och spännande ur låtskaparhänseende, vi har hört allt förr. Nostalgikortet spelas väl, nytänkandekortet inte lika väl – så kan man väl sammanfatta helheten, det passar åt den som är frälst på heavy metal och inte tycker att den stilen ska förändras.

Det finns ett par sköna låtar på detta album, kanske ingen som sticker ut sådär värst mycket. Men den avslutande cover Soldier of Fortune är bra, inledande Rejected och Architects of Chaoz är andra spår som sticker ut lite från de övriga. The League of Shadows är knappast någon nyskapande skapelse, det är dock ett skönt album att lyssna på men för en kritiker behövs mer än en stunds förströelse för att de höga betygen ska komma fram.

HHHHHHH