Apocalyptica
Shadowmaker

Att göra hårdrock med traditionella stråkinstrument var en nisch som Apocalyptica hittade som ingen annan gjort när de slog sig in på marknaden för ca 20 år sedan. Fortfarande i dag är de relativt ensamma med denna kombination och även om de nu adderat både trummis och regelbunden sång i sina låtar, vilket inte alltid varit fallet, behåller de mycket av sin ursprungliga grundidé med sin musik. Till denna skiva har de dessutom en och samma sångare genom hela skivan, vilket gör den här skivan till det mest ”vanliga” albumet bandet släppts så här långt.

Sedan de tidiga dagarna då bandet presenterade sig som ett hyllningsband till Metallica har utvecklingen tagit Apocalyptica på en spännande resa. Guldskivor och platinautmärkelser har haglat över bandet från ett flertal länder. De har dessutom flertalet topplisteplaceringar på topp tio runtom i världen men ännu ingen förstaplats och kanske är det fjädern i hatten man ska lyckas hitta med denna åttonde studioskiva.

Lyssnar man på enstaka spår känns det definitivt som Apocalyptica med denna skiva närmast bör ha svårt att inte få en listetta med albumet. Slagkraftighet, innovativitet och hitkänsla sprutar ut ur vissa av albumets tolv spår med både harmoni, frenesi och tekniska uppvisningar. Det är ett album som känns fräscht och på samma gång bekant, men vissa spår på skivan klarar inte att leverera riktigt den standard man sätter upp i spår som Cold Blood, Sea Song (You Waded Out) och instrumentala Till Death Do Us Part. Det blir lite för mycket traditionell hårdrock eller metal över vissa spår - som att bandets anda förminskats till en bisak och inte alls som den dominerande kraft som t.ex. genomsyrar det tio minuter långa avslutningsspåret Dead Man’s Eye.

Albumet i sin helhet är 66 minuter långt och det tycker jag är i det längsta laget för en skiva - det fanns definitivt möjlighet att rensa bort åtminstone ett par av de svagaste spåren från skivan. Med detta sagt vill jag bestämt hävda att albumet som helhet dock ger ett oerhört professionellt intryck. Skivans fantastiska ljud gör att instrumenten kommer ut närmast med en magisk känsla och den duktiga sångaren Franky Perez sträcker ut tonerna som kolasmet och känns lika given på detta album som om han alltid varit där. Som helhet skulle jag säga att man med detta album - trots något spår för mycket - ändå fått ihop sin mest genuina, kvalitetsmässigt överlägsna och lyssningsvärt tveklöst mest intressanta skiva.

Det uppehåll bandet tog mellan ’7th Symphony’ och detta album verkar ha gjort gott för bandet. Jag har alltid tyckt att medlemmarna varit lite för benägna att visa hur duktiga de är på att spela sina cellos att de glömt bort lyssningsvärdet för alla som inte får orgasm av långa komplicerade solon (vilket trots allt är de allra flesta) - något som alltså korrigerats till detta album. Baksidan av detta är några lite mer ”vanliga” spår men resultatet talar ändå för sig självt - Apocalyptica har definitivt hittat rätt! Sexan är inte långt borta.

HHHHHHH