Riot Horse
This is Who We Are

Ett band vars vision är att skapa klassisk hårdrock i samma ven som band lika Led Zeppelin, Black Sabbath, The Black Crows och så vidare. Är det bara jag eller börjar det gå inflation i sådana band? de dyker upp i mängder. Autentiskt skivomslag för musik av den genren med ett band som ser autentiskt ut på framsidan. Välgjort men ganska ointressant skivomslag, jag skulle inte köpa ett album som ser ut som detta. Nostalgirockaren skulle definitivt överväga detta album. Jag behöver väl inte säga att bandnamnet känns ganska platt och ointressant. Nu är det dock inte skivomslag, premiss och namn det som ska recenseras, så vad finner vi egentligen på denna disk?

Precis vad vi kan förvänta oss utifrån skivomslaget. Det kanske är vilka de är, det kanske handlar om nostalgirockare som önskar att det vore 1970 igen. Det påminner mycket om den typen av musik, men med aningen vassare produktion. Det låter ganska rått och en aning klassiskt, kanske som Led Zeppelin hade låtit om de hade varit aktuella idag. Det är föga nyskapande och idén är troligen sådan att målet inte handlar om det, målet tycks vara att kopiera sådant som gjorts tidigare. Inga överraskningar men visst är det kompetent utfört, hyfsat varierat och sådant. Tolv spår och en hygglig speltid, nostalgirockaren kommer knappast att bli uttråkad av detta album.

Om du precis som detta band tycker att det var bättre förr så tror jag att du har ett guldkorn här. Jag personligen tycker att musiken inte var bättre förr, band som banade väg förr är inte lika bra med dagens mått mätt. Det är lite som att skapa bildrörsteveapparater istället för LED-TV bara för att man tyckte att något var bättre förr. Det är inte intressant och utveckling går framåt, inte bakåt. Varför ska man göra sådant vi hört förr? Remakes, remasters och allt vad det heter, för mig faller detta inom en sådan kategori och även om det är bra är det svårt att sätta en annan etikett på det än att det handlar om en solid produkt som är för bra för att anses dålig men inte tillräckligt nyskapande för att anses starkare än mitt i betygsskalan.

Det finns några riktigt bra låtar som Miss Mississippi, Torn och avslutande Medicine Man men ingen av dem skapar någon sådan där wow-faktor. Bandet har en igenkänningsfaktor och är lätt att ta till sig men efter ett par-tre genomspelningar börjar det kännas en aning uttjatat. Ett nytt album vars nyhetsvärde var gammalt redan när det var på idéstadiet, men visst är det bra och underhållande även om man tröttnar ganska fort.

HHHHHHH