King 810
Memoirs of a Murderer

Tydligen är Flint i Michigan en mindre bra plats att bo på, folk skjuts och mördas till höger och vänster. Det var tydligen ett skott som styrde detta bands inriktning då sångaren blev skjuten kunde jag läsa i någon pressinformation eller vad det nu var. Det är USA för er, slappa vapenlagar och människor drivna av yta och girighet skapar dessa problem som bandet illustrerar i sin musikaliska uppenbarelse. Intressant skivomslag annars, pressbilder jag sett på bandet är dock ganska patetiska och de sägs ha våldet som följeslagare inte bara på hemmaplan utan också på scen. Det finns en del vittnesmål om diverse händelser där detta band spelat, de ska bland annat ha haft maskerade män med kulsprutor på scen någon gång. Fejkade kulsprutor men ändå. Nu har de signerats av ett av de största skivbolagen därute, ett bolag som kanske ser potential i kontrovers och en metallisk version av gangsterrapen.

Nu Metal/Hardcore är vad det handlar om, tuggande riff, gormande repetitiva refränger varvas med lite mer lågmälda tongångar och talade partier. Intrycket kan lätt kännas lite fragmenterat då musiken tar paus ett antal gånger under resans gång, produktionen är rejäl och modern men knappast något nyskapande. Faktum är att inte mycket i bandets framtoning känns speciellt modernt, eller nyskapande. De bygger på vad andra gjort och försöker illustrera frustrationen och problemen med att leva i ett getto. Kanske som en flykt eller bearbetning, det känns dock alldeles för främmande för mig och de snackas i någon intervju om hur han sett två mördade samma vecka och seriemördare som inte tar upp i nyheterna, i Sverige kanske man läser i tidningen om två mördade samma vecka och den svenska historien innehåller lika många seriemördare som en månad i USA. De lyckas dock inte direkt få mig att förstå livet i hemstaden Flint, Michigan, istället känns det som ett ganska typiskt hardcorealbum som försöker sig på (inte speciellt lyckat) att blanda i en episk komponent.

Långt album. Många låtar och flera som inte ens är låtar utan bara snack. Nej, det är okej men inget mer, egentligen är det väl ganska dåligt. Det stora problemet är att albumet är fragmenterat, de talade partierna är urusla då sångarens röst inte alls passar som berättarröst utan det låter bara dumt. Nej, jag finner mig sträckandes efter stoppknappen och mitt intresse för lidanden i amerikanska förorter når en ny lägstanivå, jag kan inte bry mig mindre om människorna i Flint, de har sig själva att skylla det är de som valt systemet och vilka som styr samhället som skapat orter som Flint och andra getton. Varje gång Gunn tar till talade partier vill jag hoppa ett spår, även när de tjatar ut refränger om och om igen. Nej detta album saknar bra fokalpunkter och har alldeles för många brister för att man ska intressera sig för det. Gunn passar inte att berätta en mördares memoarer, hans framtoning är inte intressant nog. Bandets musik är i stort okej och går att lyssna på men det är knappast så att man känner en lockelse att spela albumet.

Minst dålig är nog den amerikanskklingande Fat Around the Heart som åtminstone har något. Annars sitter jag mest och vrider på mig, det känns lite pinsamt att lyssna på det och jag drar gärna ned volymen så ingen granne skulle råka höra när de går förbi utanför eller genom väggen. Det är ett sådant där album man skäms över om man skulle lyssna på det. Det är kanske inte dåligt på det sätter att det suger enormt mycket men det är heller inte ens i närheten av något man vill lyssna på. King 810 visar en del potential och gör halvmodern hardcore som inte gör någon annan än de mest inrutade fansen glada. Det är lite ”vem bryr sig?-varning” på detta album, jag gör det i alla fall inte.

HHHHHHH