At The Gates
At War With Reality

1995 var ett stort år för svensk hårdrock. Dark Tranquillity släppte 'The Gallery', Ceremonial Oath släppte 'Carpet', Dissection 'Storm Of The Light's Bane', Crown Of Thorns debuterade med 'The Burning' men framförallt så släppte At The Gates en av svensk hårdrocks absolut största mästerverk. Slaughter. Of. The. Soul.

Att följa upp en skiva som 'Slaughter Of The Soul' är något som jag inte tror ett enda band i världen skulle vilja ställa inför. Efter skivan och dess framgångar splittrades At The Gates och låg nedlagda under många år medan halva bandet gick till The Haunted, halva bandet spreds över världen med andra band. För Adrian Erlandsson blev The Haunted kortvarigt, snart gick han vidare till Cradle of Filth medan Anders Björler stannade i The Haunted ända till häromåret då fokus hamnade allt mer på At The Gates igen. Tvillingbroder Jonas Björler är fortfarande aktiv i The Haunted även utan sin broder men har även han följt med tillbaka till portarna. Samtliga fem medlemmar som startade bandet och medverkade på de fyra skivor de hann med innan de gick skilda vägar är tillbaka nu. De sade en gång att hade de inte gjort en uppföljare till 'Slaughter Of The Soul' inom tio år skulle de aldrig göra en. Men 19 år efter Göteborgsdödsens förmodligen mest betydelsefulla album ser vi äntligen, äntligen… jag upprepar ÄNTLIGEN en ny skiva från At The Gates. Ja… äntligen!

Jag tror att även om förhoppningarna är stora har nog förväntningarna efter alla dessa år ändå svalnat en aning. Att bandet efter några års turnerande och spelande väljer att spela in en ny skiva kan ses som ett naturligt val men att följa upp en sådan klassiker som 'Slaugther Of The Soul' är definitivt inte lätt. Min största förhoppning när jag lyssnar på introspåret El Altar Del Dios Desconocido är "bara de inte försöker göra en 'Slaughter Of The Soul' 2" och den tanken (eller rättare sagt förhoppningen) upprepar sig om och om igen genom hela det drygt minuten långa talade spåret, vilket talas på spanska av alla språk. Och när Death And The Labyrinth som första ordentliga spår påbörjar skivan på riktigt är jag inte säker på att de gjort varken det ena eller andra. Först i The Circular Ruins börjar jag känna att det här nog kan gå vägen och allt eftersom låtarna kommer därefter känns det bättre och bättre. Det jag fortfarande saknar när vi kommit in på de tvåsiffriga spårnumren i skivans senare skede är en ny låt av samma dignitet som Blinded By Fear och tyvärr kommer heller ingen sådan i de sista spåren, även om de här plockar fram lite mer finlir än de gjort i början av albumet.

'At War With Reality' är helt klart inget försök till en 'Slaughter Of The Soul' 2. Jag har lyssnat på den skivan många gånger och för att vara säker gav jag den några extra varv i spelaren mellan varven på 'At War With Reality' och det förstärkte bara min känsla av att bandet tack och lov inte försökt sig på en ny version av sin mest framgångsrika skiva så här närmare 20 år efter den släpptes. Det låter heller inte jätte mycket som någon av de tidigare skivorna, som var mindre melodiösa och tyngre än skivan de än i dag förknippas med, men mer åt det hållet. 'At War With Reality' är hyfsat snabb men inte riktigt så där toksnabb som de kunde vara på sina första fyra skivor. The Book Of Sand (The Abomination) är kanske skivans snabbaste spår men är inte ens i närheten av det röj de kunde bjuda på förr i tiden. Samtidigt är inte farten allt - när jag lyssnar på dessa spår hör jag ett djup i låtarna som jag inte hört på många melodiösa dödsmetallskivor sedan 1995 och på något sätt känns det så självklart att det var At The Gates som tillsammans med In Flames och Dark Tranquillity som kom att definiera den här genren. De var, och är det uppenbarligen fortfarande, bäst i världen på att göra den här typen av musik. Så enkelt är det bara.

När de plockar fram sina tekniska kvalitéer i gitarrspelet eller drar fram de där riktiga basvågorna ur 4-strängaren så känns det helt suveränt men tyvärr är det också flera spår som känns som mellanspår och inte alls särskilt speciella. Som helhet skulle jag säga att även om skivan är väldigt bra så är det inte en magisk skiva, för alla er som satt och hoppades på det. Det är på inga sätt en besvikelse och jag tror att ju fler de snickrar ihop tillsammans som At The Gates desto närmare kommer vi komma till en skiva i samma liga som "ni-vet-vilken". Det här är inte det, men det är en intressant trekvart som alla fans av melodiös dödsmetall bör dregla ordentligt över.

Över 70 gånger har vi refererat till At The Gates i våra recensioner här på Hallowed. Aldrig trodde jag väl att jag skulle få referera till andra band från dem. 'At War With Reality' visar att 19 år bara är en siffra, det här är lika bra eller bättre än det mesta de gjorde på 90-talet. Välkomna tillbaka!

HHHHHHH