Astral Doors
Notes From the Shadows

Borlängesönerna Astral Doors släpper sitt sjunde album Notes From the Shadows om ett par veckor. Ett album som enligt sångare Nils Patrik Johansson fullföljer bandets löfte till sina fans och den stil de åtagit sig att framföra. Vi kan nog inte förvänta oss att denna samling skuggnoteringar kommer att överraska. Klassiskt omslag, ser lite power metal ut men det talas om klassisk hårdrock. En hybrid mellan Rainbow, Black Sabbath och någo oäkting på åttiotalet, så beskrev Nils Patrik Johansson sitt band när jag frågade om en stilistisk beskrivning i vår intervju som vi publicerade igår.

Klassisk hårdrock, inget konstigt. Hyfsat melodiöst, inte så tungt, medryckande refränger. Känns som en uppfräschad variant av gamla band som Rainbow, Black Sabbath, Deep Purple, Dio och liknande. Inget nytänk här inte. Det är nog inte tanken. De bjuder på elva spår som för tankarna till andra band snarare än Astral Doors, femtio minuters speltid, hygglig variation men det blir kanske lite långdraget mot slutet. Sångaren jämförs ibland med den store Ronnie James Dio, det sägs at han ofta hyllas för sin sångförmåga. Jag tycker inte att han låter så värst mycket som herr Dio, liknande på samma sätt som James Hetfield låter som Elvis eller på samma sätt som en elefant är lik en katt. Snygg produktion, inga överraskningar dock bara en välkomponerad produktion som erbjuder oss sjuttiotalshårdrock i 2000-talstappning.

Föga överraskande får detta album samma betyg som de två tidigare Astral Doorsalbumen jag recenserat för Hallowed. Albumet är mer eller mindre samma album som Jerusalem var, det är i stort sett samma album men med lite andra låttitlar och lite annorlunda struktur men det är mer eller mindre samma sak. Bra låtar och allt det där men det där som jänkarna kallar novelty som gör att man hela tiden söker nya filmer, skivor, teveserier, böcker och så vidare, finns inte där. Det känns som att du ger den ett par gånger, konstaterar att den är bra och slänger den på högen av skivor du gått igenom. Den ger ingen känsla av att upptäcka något fräscht och nytt och man tröttnar fort. Kanske har jag hört klassisk hårdrock för mycket för att jag kan inte se något direkt fel med albumet.

Det långa spåret Die Alone bjuder på skön musik och är troligen albumets behållning, men har jag inte hört den förr? Last Temptation of Christ som inleder albumet är kul också, inget nyskapande där heller men det är ett skönt spår att lyssna på. Med Astral Doors vet man vad man får, det kommer inga nytänk eller skruvade idéer, det är rak hårdrock enligt en inrutad mall som bandets fans och bandet själva tycker mycket om. Så om du gillar bandet sedan tidigare kan jag konstatera att det är ett album ni bör titta närmare på. Det är precis som förväntat, ett bra album helt utan överraskningar eller fantastiska höjdpunkter. Skönt att lyssna på dock.

HHHHHHH