Spock's Beard
Brief Nocturnes and Dreamless Sleep

Spock hade skägg i en episod av den ursprungliga Star Trek serien, en episod som avhandlade en alternativ verklighet och vad är väl bättre än något inte helt konventionellt när man namnger ett progressivt rockband? Spock’s Beards historia sträcker sig nu snart 20 år tillbaka i tiden, första albumet The Light såg dagens ljus 1995 och sedan dess har de förlorat den extraordinäre musikern Neal Morse och utvecklats i en riktning lite grann från den stämsångsburna progressiva rock som som de spelade fram till att Neal lämnade bandet. Därefter har de utvecklats i en lite annan riktning och deras album har skiftat en del i karaktär stilistiskt och för mig har eran efter Neal Morse varit bättre än den med Neal Morse men jag har gillat Spock’s Beard ända sedan jag hörde deras album V för ett antal år sedan. Jag tycker dock att de aldrig riktigt hittat helt rätt för att helt och fullt tilltala mig, de har inte gjort det där tidlösa albumet ännu. Idag släpper de sitt elfte studioalbum och det har ett riktigt snyggt skivomslag och en ny sångare, dessutom ingår nu deras livetrumslagare också i studiouppsättningen. Och som om inte det vore nog så har Alan Morse och hans manskap tagit hjälp av Neal Morse med låtskrivande på två av albumets sju låtar, onekligen finns det anledning för den som inte hört albumet att hoppas på något spännande.

Progressiv rock är vad det handlar om, sju låtar med väldigt skiftande karaktär som trots det väldigt väl hålls samman till en i känslan väl avvägd enhet. Det lite rakare intrycket av senare Spock’s Beard är kvar men det kombineras snyggt med stämsången och det mer episkt, teatraliska de bjöd på under sina tidigare år. På ett sätt kan man beskriva det som en kombination av Spocks Beard före och efter Neal Morse, men det är inte så enkelt eftersom de tar nya musikaliska steg och färdas i många olika riktningar. Det är ganska komplicerat kan tyckas men egentligen är det inte det eftersom låtarna är lätta att ta till sig samtidigt som de har ett stort djup som gör att det går att upptäcka mycket spännande detaljer under väldigt lång tid lyssnandes på dem. Produktionen är alldeles utmärkt och ljudbilden passar låtarnas karaktär alldeles prefekt och jag har svårt att se att det finns någon aspekt i produktionen som man kan klaga på, sången är perfekt, musicerandet är utmärkt och låtmaterialet är varierat och dramatiskt.

Jag är sällan en man av stora ord när det gäller album, som ni kanske kan se om ni går igenom mina snittbetyg och räknar mina höga poäng. Jag sträcker mig till sådant endast i enstaka fall varje år som sex album förra året och två hittills i år, med detta album blir det tre för det här är ett alldeles fantastiskt album och jag kan utan att tveka omnämna det till Spock’s Beards bästa album hittills. Det är nästan en musikaliskt orgasm att lyssna på låtar som A Treasure Abandoned, Something Very Strange och Submerged, vilka fantastiska låtar och vilken upplevelse att få dem så tätt in på varandra. Det ger förstås ett mycket starkt album och jag funderade faktiskt till och med på att ta till vårt högsta betyg men riktigt där är inte detta album trots sin fantastiskhet.

Jag tycker att Afterthoughts blir lite för mycket déjà vu då det låter som något från The Light, en bra låt även om jag tycker att avslutningen av densamma går lite för långt och blir nästan jobbig och sedan har vi tolvminuterseposet som avslutar det hela. Det känns efter urladdningen som föregick det som lite slätstruket, missförstå mig rätt nu för det är ett riktigt bra spår och förtjänar massor av pluspoäng, problemet är bara att ett sådant epos ska knyta samman säcken på ett dramatiskt och oförglömligt sätt. Med Something Very Strange som spåret innan lyckas det inte riktigt med den saken. Men ni ska ha klart för er att detta är att vara riktigt petig för att även de spåren jag omnämner som skäl till att inte ge full poäng fortfarande är bra nog för att glänsa på många andra album.

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att Spock’s Beard träffar rätt med i princip allt på detta album och det finns egentligen inga direkt legitima klagomål jag kan ha på det. Det är alldeles lysande och musikalisk konst när den är som bäst, därför blir det årets tredje album att nå sex poäng eller bättre (2013 har onekligen börjat bra). Så om ni vill höra musikalisk konst kan den inte bli mycket bättre än så här, missa inte detta album!

HHHHHHH