Screaming Savior
Infinity

De har stavat sitt bandnamn fel, det är som att de skulle varit svenska och kallat sig skrikande rädare eller fräsare. Det fungerar inte att skriva ord som skrivs ou med bara o, då blir man amerikan och det är helt åt skogen att vara. Detta band är faktiskt kinesiskt, lite ovanligt att stöta på sådant får jag väl ändå tillstå, på kinesiska heter de för övrigt 惊叫基督 bara så att ni vet. Infinity eller 宙海 som den också kallas är deras andra album och det släpptes 2012 egentligen men släpps nu av Metal Hell Records med ett annat omslag och ett par bonusspår för att nå en bredare marknad. Jag måste dock tillstå att det förra omslaget nog var snyggare än detta.

De verkar gilla rymdteman och sådant i sin musik, något jag förstås är en stor fanatiker av, rymdteman alltså. Screaming Savior har jag inte hört och de börjar störa mig eftersom jag konstant måste skriva om deras namn då jag stavar det som det borde ha stavats hela tiden. De framför svartmetall och det måste väl sägas vara lite av en udda företeelse för ett kinesiskt band, kanske, jag känner ju inte direkt till vad som fungerar i kina så jag har faktiskt ingen aning. Kanske är de ett band som banar väg för senare generationer av kinesiska svartmetallare? Jag tror faktiskt att det är det första bandet från kina jag någonsin recenserar, jag har dock recenserat ett band vid namn China tidigare. De är från Shanghai, en småstad vid den kinesiska östkusten.

Deras musik är symfoniberikad svartmetall som känns en aning sparsmakad och lite artificiell, nästan lite digital kan jag tycka. Lite som att sci-fitemat faktiskt avspeglar sig i musiken. Hyfsat varierat är det dessutom och även om ljudbilden känns lite gammelmodig måste ju den ändå sägas vara ganska bra. Sångaren däremot, inte speciellt bra och sänker definitivt mycket med rätt usel sånginsats. Bandet har dessutom bjudit på en 8-bitsversion av ett spår på albumet och det adderar definitivt en del djup, något det för övrigt tycks som att det band har. Ett långt album om en timme får vi också men utan bonusspåren är vi nog under femtio minuter så det kanske inte är så tokigt trots allt. Om det nu inte vore för att bonusspåren är de bästa på albumet.

Det är ett album som känns som en lång transportsträcka där egentligen bara introt samt det avslutande ordinarie spåret Across the Boundary of Cosmos är värda att behållas. Den orkestrala versionen av Ocean of Asura är bättre än den mitt på albumet då den orkestrala har bättre känsla och befriar oss från sånginsatsen. Bäst är dock 8-bitsversionen av Across the Boundary of Cosmos som här känns som något som kunde har varit del av något av de klassiska Mega Manspelen till Nintendos 8-bitarskonsol. Riktigt grymt, riktigt kul och riktigt bra men sedan var det förstås resten av albumet som är för segt och långdraget för att verkligen kunna roa mig.

Potential har de men det räcker inte att bara vara från en udda plats, det känns som intressant kuriosa men deras musikaliska insats här är inte nog för att detta album verkligen skall komma till liv. Ett hyggligt album men det saknar väldigt mycket och i slutändan känns det som att det är väldigt få låtar som är värda att lyssna på även om många lovar mycket som de sedan aldrig håller. Nej, det är inte skräp och det är inte dåligt men det är alldeles för trist för att vara bra.

HHHHHHH