Sapphire Eyes
s/t

Det var ett jävla fult skivomslag var min första reaktion när detta album presenterades för mig, och jag har väl knappast ändrat uppfattning nu sisådär någon månad eller så senare. Lyckligtvis har jag sedan länge lärt mig att man inte ska döma en bok efter dess omslag och bakom Sapphire Eyes står keyboardisten Niclas Olsson som är känd för sin roll i bandet Alyson Avenue och sångaren Thomas Bursell, dessa släpper alltså nu sitt debutalbum med hjälp av ett gäng gästmusiker som står för lite adderad variation i albumets låtmaterial. Den senaste raddan av Avenue of Allies album har dessutom varit riktigt intressanta så visst finns det anledning att spekulera i ännu ett intressant album kanske.

Musikaliskt handlar det om melodiös rock som i folkmun brukar kallas AOR, det är med stark melodi och medryckande refränger som de ska fånga sin lyssnare. Det bjuds stor variation i form av diverse olika sångare, bland annat återfinns Alyson Avenues nuvarande sångerska och även före detta sångare Anette Olzon som numer finns i Nightwish, men musikaliskt är det väl annars relativt vanlig AOR, riktigt välproducerad sådan med riktigt snygg ljudbild och framträdande keyboards. Få överraskningar musikaliskt men så är förstås AOR en genre som är väldigt svårt att variera sig inom så det som kommer bör lyckas riktigt bra för att vara intressanta.

Det är riktigt bra gjort detta och låtmaterialet håller riktigt hög klass och det är genomgående sådana låtar som gör AOR-genren riktigt intressant. Det hela öppnas på bästa sätt med You’re My Wings och därefter tycker jag det håller den klassen genom hela albumet även om inget av dem kanske är riktigt lika vasst som det inledande spåret som är en riktigt stark AOR-dänga av stora mått, ett bra album helt enkelt, mer behöver väl egentligen inte säga.

Minst lika vasst som Alyson Avenue och faktiskt kanske lite mer intressant rent musikaliskt, mer dramatiskt än sagda huvudband för Olsson men också av en högre kvalité än Alyson Avenues senaste album. Ett riktigt bra album måste jag säga och vi får väl hoppas att Olsson gör mer av detta och för att det är ett riktigt bra AOR-album, kanske inget unikt men ingen som gillar AOR eller rockmusik kan ogilla musik av denna kvalité.

HHHHHHH