Munruthel
CREEDamage

Den här Munruthelfiguren sägs vara en legend på den ukrainska metalscenen, det kan mycket väl vara sant men det är förstås svårt för mig att kontrollera ett sådant påstående så ni får nog ta det med en nypa salt. Han skall åtminstone ha varit med på ett trettiotal album under sin karriär som musiker och detta är det sjunde albumet han gör i egen regi även om han inte kallat sig just Munruthel alla gånger. Det sägs vara ett album av hög kvalité och ett som kan mäta sig med de bästa i genren, och varför inte slå på den stora trumman precis som usla hockeysupportrar (läs t.ex Leksands som usla supportrar) brukar göra? Nu är det dock inte så att stora ord säljer in musiken hos recensenter med stor erfarenhet, vi bör ha förmågan att se igenom säljsnacket och kunna titta på det musikaliska vilket jag förstås har gjort.

Musikaliskt är detta en väldigt omväxlande historia som spänner över ett ganska brett musikaliskt spektra, pagan metal kallas det i pressinformationen och det är väl inte helt åt skogen. Det förekommer mycket folkmusikaliska inslag med flöjt, stråkar och sådant, en del kvinnosång och lite manlig klarsång även om sången i huvudsak är vrålad och inte speciellt väl vrålad tyvärr. Det är finurligt och varierat rent stilistiskt, dock tycker jag att det tenderar till att bli ganska spretigt ganska ofta och det är förstås inte helt idealiskt. Produktionen däremot är alldeles lysande med en suveränt fin ljudbild som Rhapsody säkerligen skulle ta till svärden och döda för att kunna ha. Det är pampigt ibland även om det mestadels hålls på en mer intim musikalisk nivå, sällan speciellt tungt. Tempot är inte speciellt högt någonstans utan det tuggar på i midtempo för det mesta och albumet tar dig omkring timmen att spela dig igenom.

Att det är en riktigt bra produktion går det inte att argumentera om tycker jag och i och med inledningen lovar också albumet väldigt mycket och ibland (som i Bathorycovern The Lake) håller bandet detta löfte även om det alltsomoftast utmynnar i något ganska osammanhängande, ofta med bra idé och med ganska bra låtar. Tyvärr är albumets stora sänken en riktigt dålig vrålsång och dess stora spretighet som gör att det känns ganska osammanhängande och det är svårt att se tillbaka på albumet och bilda sig en god helhetsuppfattning. Det finns definitivt mycket väl värt att lyssna på men samtidigt finns det en hel del ganska tråkiga partier och sången är ganska enerverande i längden, dessutom känns det som jag var inne på alldeles för osammanhängande som att det är delar hämtade från diverse olika album som sedan löst sammanfogats till någon hastigt hoprafsad enhet. En del av det fungerar riktigt bra, inledningen är riktigt lyckad och covern jag tidigare nämnde är också briljant men resten av albumet kan jag faktiskt både ha och mista utan att det skulle göra mig det minsta.

Det har varit en ganska lång process att recensera detta album, mycket på grund av detta albums spretiga karaktär som krävt att jag försökt lyssna många gånger för att bilda mig en så god uppfattning som möjligt. Det har dock inte hjälpt därför att detta album är inget jag känner att jag vill spela och det finns egentligen bara två saker som faktiskt känns någotsånär minnesvärt med detsamma och det är alldeles för lite för att fungera för min del. Kanske för er som gillar pagan metal och inte har något emot vrålande som känns helt fel för den musik som framförs. Jag tänker dock radera allt utom ett par spår från mitt musikprogram, ett album som lovar runt men håller ganska tunt.

HHHHHHH