Leprous
Coal

Leprous är ett band vi känner sedan tidigare här på Hallowed, deras Bilateral från 2011 togs väl emot av vår recensent. Den hade svampar på framsidan och såg allmänt ganska positiv ut, även den musikaliska tongången kändes övergripande positiv, spelglad och lite lekfull. Coal som är bandets fjärde album ser betydligt mörkare ut, framtoningen är ingenting som får dig att spricka upp i ett leende direkt. Men är då detta album verklige så mycket mörkare? enligt bandets sångare och synthare Einar Solberg är det så, det är mer melankoliskt och mörkt jämfört med föregångaren. Han säger dock att albumet samtidigt har en stor dynamik och inte är mer aggressivt än tidigare, bara mer rejält. Det låter förstås lovande för den som vill ha det tyngre, och mörkare.

Det som slår mig i inledande Foe är att bandet låter som jag minns dem från föregående album med ett mörkare och mer allvarligt tonläge. Allt målas i svarta nyanser kan man nästan beskriva det som, det är också tyngre och lite mer rakt på än Bilateral var. Coal tar inga omvägar utan går rakt på sak, här varieras riktigt tunga och komplexa partier med minimalism och skönhet, allt dock målat i svart. Som att det spelats in i en kolgruva kan man nästan säga, Dream Theater korsade med Procupine Tree, addera en gnutta Pagan’s Mind och runda av med Pink Floyd och Tool och skicka sedan ned hela grytan i en kolgruva. Den senare beskrivningen för den som gillar namndroppande recensioner. Produktionen är helt rätt, albumet träffar emotionellt riktigt bra, som en välriktad kolbit kastad på dig. Det är också väldigt sällan under de åtta spåren som albumet stakar sig på klassisk progressivt vis men sådana partier finns, speciellt i det avslutande spåret där det blir lite väl mycket ångestgormande, hälften hade varit nog. Sa jag förresten att bandets medlemmar verkar extremt kompetenta rent musikaliskt?

Jag gillade Bilateral väldigt mycket men Coal är definitivt bättre, den är djupare och den är mörkare. Det är också ett mer fokuserat album som träffar rätt mer ofta än Bilateral, jag tycker att Coal är riktigt bra. Det är ett trevligt vemod som i stämningsläge faktiskt påminner lite om Fates Warnings massiva melankoliepos A Pleasant Shade of Gray. Jag älskar känslan detta album förmedlar och det är bra egentligen från start till mål även om jag tycker att avslutningen blir för utdragen och tyvärr förstör lite av det där positiva albumet bygger upp, även andra spåret Chronic är en aning händelsefattigt men i övrigt är det alldeles lysande.

Speciellt inledande Foe, titelspåret Coal och näst sista spåret Echo, även sista spåret är bra fram till den skall avslutas. Det är lite som en riktigt vass film som förstörs en aning av ett meningslöst slut, något de är experter på i Hollywood. Inte för att vi skall likställa detta med film, det skulle vara en märklig melodram eller tragedi vi skulle få bevittna då. De lyckas mycket bra med Coal i stort, små detaljer passar mig inte fullt ut men det här är ändå definitivt ett album jag kan rekommendera för den som gillar progressiv metal.

Lite mer konventionellt än det föregående albumet, men knappast förutsägbart och knappast ordinärt. Dessa norrmän vet definitivt hur man skapar musik som skiljer sig från mängden, det här är dock lite mer lättillgängligt än Bilateral och som jag tidigare nämnt också bättre. Ett riktigt bra och riktigt mörkt album, kanske ett för fotografen som önskar fota sina svarta katter utan blixt i en kolgruva, kanske har Leprous idéerna som gör det möjligt. Innan jag tappar spåret nu kan vi väl säga att denna kolsvarta produktion definitivt bör tilltala just dig.

HHHHHHH