Irish Moutarde
Raise 'em All

Vi beger oss in på keltiska tongångar från Kanada med Irish Moutarde från Quebec, de var snälla nog att ge oss deras debut för att vi skulle dekonstruera den i en överanalytisk recension precis som vi alltid gör. Snyggt omslag, väldigt irländskt i sitt utförande var väl det första jag reflekterade över. De hade ursprungligen tänkt att utföra sina musikaliska dåd på St. Patrick’s Day men det svällde över och blev mer än så, numer är det en septett musiker med en maskot som kallas Olaf som inte speciellt mycket påminner om vare sig Eddie eller Fangface som är två namngivna maskotar jag kan komma på såhär på rak arm. Precis som rockmusiken i allmänhet är det förstås mest snubbar i bandet men en kvinnlig medlem har de i alla fall som står för stor del av sången på detta album, men inte allt.

Det är punkig rockmusik med visslor, säckpipor, dragspel och liknande. Oftast i ett högt tempo med ganska enkel rockmusik väl uppiffad med nämnda element, och ibland med lite metalriff också bara för att slänga in lite mer dynamik. Det är hyfsat varierat med en bra stilistisk spridning i låtmaterialet som dessutom är väldigt väl producerat. Definitivt en imponerande produktion som känns väl genomarbetat men samtidigt väldigt spontan och lättsinnig. Ett album som tar sig självt på sådär lagom allvar, ett album med glimten i ögat. Sådant uppskattas eftersom hårdrock och rock oftast tar sig själv på alldeles för stort allvar, här är det mer för att lyssnaren ska dra på smilbanden än gräva ned sig i metalens gravallvar. Med knappa 40 minuters speltid har de dessutom vett att hålla musiken inom en rimlig tid så att man bör inte hinna tröttna eftersom det förutom att vara ett relativt kort album också är ett relativt varierat och dynamiskt sådant.

Sa jag att det var ett bra album? det är dessutom ett bra album om jag inte nämnt det redan. Ett som får en att dra på smilbanden åt dess underhållande stilistik och även lyrik som jag dock inte lyssnat alltför noggrant på så det kanske bara är ungefär 12,7% av lyriken som är med glimten i ögat medan resten är trist seriös för det är bara så stor procent jag verkligen lyssnat på lyriken till. Men även om så är fallet så tar den lättsamma musiken överhanden och dynamiken mellan kvinnlig och manlig sång passar riktigt bra här, rösterna är dessutom riktigt bra för detta album. Det är faktiskt svårt att se något direkt negativt med detta fina album, kanske att det saknar lite djup vilket ofta är fallet med punkstämplad musik. Det är dock ett kanske, och det är beroende av vilken typ av musik du föredrar normalt. Det är ett bra album oavsett vad du gillar annars, kanske att du inte vill ha albumet om du hatar musik med irländska undertoner.

Bäst är nog andra spåret Farewell to Drunkenness och nionde spåret The Fields of Athenry, åtminstone är det de spåren som satt sig mest hos mig. Men jag tycker att man kan säga att låtmaterialet överlag håller en riktigt hög kvalité och att det inte finns något spår som kan beskrivas som mindre bra. Raise ‘em All är definitivt ett album jag tycker att ni bör titta närmare på, det är riktigt kul.

HHHHHHH