Infernal Poetry
Paraphiliac

Infernalisk poesi, det låter onekligen som något intressant ty i min värld torde det innebära lysande lyriska kompositioner framförda till infernalisk musik. När jag iakttager omslaget kan jag dock börja fundera på om det inte är infantil poesi det handlar om istället ty detta omslag lyser av infantilt tänkande och detsamma gäller när jag gör mig bekant med lyriken. Det är inget poetiskt över framförandet av lyriken utan det är infantila texter som ofta berör ämnet sex vilket även kan härledas till albumets titel som bandet så gärna basunerar ut i trailern som ni kan se längre ned i denna recension. Detta är för övrigt första gången på några år vi stöter på dessa italienare som kallas ett av de sjukaste dödsmetallbanden på scenen, deras senaste album Nervous System Failure ska ha tagits väl emot av pressen och det talas om en unik vision av dödsmetallen vilket förstås skulle varit uppfriskande om det vore sant, vilket det inte är.

Det är våldsam dödsmetall med fokus på perversioner och liknande om vi ska tro lyriken, men bortsett från den handlar det mestadels om ganska ordinär dödsmetall. Sångaren har en för genren väldigt standardiserad röst och vad som gör dessa sjukare än något annat band i genren har jag svårt att förstå, lika svårt som det är att förstå varför man sjunger om sexuella avarter och liknande med dödsmetallmusik, det känns lite avogt måste jag säga. Jag vet inte riktigt hur mer jag ska säga något om det musikaliska mer än att det är ganska standardiserad dödsmetall med en ganska infantil lyrisk och konstnärlig infallsvinkel. Ett relativt välproducerat album för genren men inte ett särskilt varierat album även om det är relativt kort med sina 36 minuter. Trots denna korta speltid känns albumet långt och ganska statiskt.

Jag måste säga att jag inte känner mig speciellt road av detta album, det känns ganska alldagligt dödsmetalliskt och inte direkt nyskapande eller spännande. Inte ens genialiska titlar som Barf Together och In Glorious Orgy kan ändra ett sådant faktum och jag kan faktiskt ställa frågan om de inte lider av lite ”copy/paste syndrome” eftersom de som sagt inte direkt kommer med någonting vi inte hört många gånger förr.

Det nämns en hel del stora ord om detta band i försäljningssnacket såsom love/hate-album eller att de har en unik vision och att de bjuder utomordentlig sång, skallkrossande riff och trummande i flera lager, tillsammans med lite oväntade svängar. Det låter alltid bra på papper och tanken kanske också var god men det känns inte så värst unikt, visserligen kan de ju ha en unik vision som de dock inte vissar, de döljer sina kort väl så att säga. Utomordentlig sång är väl att ta i, dödsmetallsång möjligen men hur mycket man än tycker om vrålsång tycker jag aldrig att man kan kalla den för någon form av bra sång därför att det är inte riktigt sång, är det? Därmed inte sagt att jag ogillar vrålsång, det finns mycket bra sådan men det är inte riktigt sång i mina ögon. Det sägs mycket om bandet och deras förmågor men det känns en aning som mycket snack och väldigt lite verkstad.

De lovade oss infernalisk poesi, det fick vi inte. Löftet var intressant men gåvan var infantil, infantil poesi är vad dessa italienare har att erbjuda och det är inget som får min båt att flyta. Ett album man älskar eller hatar sägs det i pressinfon, jag gör vare sig det ena eller andra, ett ganska mediokert album helt enkelt och ett infantilt sådant.

HHHHHHH