Heimdall
Aeneid

Heimdall (av heim med betydelsen "värld" och dallr med betydelsen "blomstrande träd") räknas som en av asarna i nordisk mytologi trots att han inte ansågs vara son till Oden. Av namnets etymologi kan man sluta sig till att Heimdall var en representant för världsträdet Yggdrasil och då Yggdrasil ofta antas ha varit en omskrivning för Vintergatan tror man att Heimdall var en himmelsgud. Gudomligheter med liknande karakterisiska finns även hos samer, samojeder, tunguser och eskimåer. Hans namn förekommer dock knappt i den norröna kulten men desto rikligare i nordisk mytologi.

Heimdall sägs vara son till "nio mödrar" som antas representera de nio världarna i den nordiska kosmologin. Enligt en annan teori skall han ha fötts ur havet och då är de nio mödrarna havsjätten Ägirs döttrar, vågorna. Förklädd till Rig blev Heimdall också upphov till de tre samhällsklasserna. Genom honom återspeglas sålunda den kosmiska ordningen i den världsliga. Då rig betyder konung på iriska förmodas denna myt ha importerats från keltisk mytologi.

Heimdall skulle också blåsa i sitt gjallarhorn när Ragnarök var i antågande och dog i spjutfight med Loke, det låter ju spännande allt det där speciellt med tanke på att det är namnet på ett italienskt power metalband. Ett band vi inte sett ett livstecken från på åtta år och som nu återuppstår med sitt femte album som de kallar Aeneid vilket är taget från det romerska nationaleposet som på svenska kallas Aeneiden och skrevs mellan 29 och 19 f.Kr av en man som på svenska kallas Vergilius. Det är ett epos som berättar om Roms födelse, det berättar historien från Trojas fall till dess att den nya staten som senare blev Rom föddes. Konceptalbum kan vara spännande, men de kan också vara rätt så tråkiga och detsamma gäller italiensk power metal som ibland verkar stått helt still i tiden.

Klassisk power metal handlar det om, ett epos i tolv spår med keyboards och en del symfoniska undertoner med en sångare som relativt ofta letar sig upp i högre register. Inte så mycket italiensk accent att man tänker på den, inget speciellt unikt utan det låter väldigt typiskt italienskt. Bra producerat och god musikalisk kvalité tycker jag mig kunna se i detta album som jag inte kan jämföra med något av Heidalls tidigare alster eftersom jag inte hört något av dem. Jag tycker inte att konceptet tar alltför mycket plats i albumets musikaliska utformning utan det låter mest som en samling låtar som vilken annan, inte alltför mycket variation egentligen utan det ganska typiska med en och annan ballad, lite snabba och lite midtempomusik ungefär som ett power metalalbum brukar vara sammansatt.

Historien om Roms uppkomst berättas på 47 minuter, 47 bra minuter är det men samtidigt är det lite svårt att bara skaka av sig den där känslan av att detta har gjorts förr. Problemet är så många band har gjort precis samma sak, det är välgjort men knappast något som väcker alltför mycket känslor av någonting. Jag antar att om du gillar power metal så gillar du detta, låtarna är underhållande och hyfsat dramatiska så det finns en del att tycka om så länge man uppskattar genren vilket jag till viss mån gör men kanske inte tillräckligt mycket för att höja detta till skyarna.

Ett bra album kort och gott, inget världsförändrande och kanske ingenting som jag kommer att lägga någon större vikt vid nu men om man gillar genren kommer man säkert gilla även detta. Aeneid är ett bra album som spelar på samma gamla tricks som många album före det gjort och som många album efter det kommer att göra, ett bra album för de redan initierade.

HHHHHHH