Diamond Dawn
Overdrive

Svenska bandet Diamond Dawn släppte nyss sitt debutalbum som kallas Overdrive, och det som först slår mig med detta är att de har en ganska snygg logo på skivomslaget. Det talas om melodiös rock och hur bandet kommit fram till att det inte fungerar att kompromiss, det låter ju lovande om de inte kompromissar och följer sin övertygelse. Dessutom har Sverige ändå producerat en hel del trevlig AOR så det finns onekligen anledning att se optimistisk på vad Diamond Dawn har att erbjuda, men självklart ska man aldrig dra några slutsatser innan man lyssnat vilket förstås är något jag lärt mig under mina många år som recensent. Men vad ska vi då säga om denna svenska sextett, förutom att de spelar melodiös rockmusik.

AOR, melodiös rock/hårdrock är vad det handlar om, med fokus på medryckande melodier och starka refränger. Lite keyboards och en för genren ganska typisk sångare som håller till i lite högre register får vi, lysande produktion precis som är standard i genren får vi också. Sångaren är dock lite väl svensk för att man ska kunna vara helt nöjd med hans insats, det är också inte direkt nyskapande eller ens avvikande från genrens stilistik. Jag skulle beskriva känslan av att lyssna på detta som en av déjà vu och det är inte riktigt en känsla jag vill ha när jag lyssnar på något jag inte hört förr, en igenkännande känsla är okej men känslan av déjà vu är inte lika skoj speciellt inte när av genren inte direkt intresserade lyssnare säger sig känna igen låtar som Turn it Up och Overdrive trots att de inte ens kan ha hört dem eftersom albumet inte släppts än.

Visst, det är ett schysst album och de låtarna jag nämnde tidigare är de bästa på albumet men samtidigt tycker jag hela tiden att det låter som allt annat i genren, lite grann som en samling coverlåtar utan att vara coverlåtar. Det är förvirrande och i ärlighetens namn har det Diamond Dawn gjort på detta album gjorts bättre av otaliga band tidigare, och jag har faktiskt svårt att engagera mig i deras musik trots att det inte är det minsta egentliga fel på album. Faktum är att jag under lång tid letat fel på detta album för att kunna förklara varför jag är fullkomligt neutral till det och det enda jag kan hitta är att deras sångare är för svensk och det är svårt att använda bara det som ett skäl. Det andra skälet är deras kompromisslösa kopierande av andra band och kanske är anledningen till att de inte kallar sig Xerox att det namnet är upphovsrättsskyddat av företaget med samma namn.

Om du gillar melodiös rock och inte har något emot att upprepa sådant du hört flera gånger förr och gillar att ha flera exemplar av samma album i din skivsamling, då kommer du säkert att uppskatta detta album. Det är ett album med bara schyssta låta som låter väldigt bekanta även för den som inte ofta lyssnar på denna genre och därför bör min sammanfattning lyda: elva bra låtar som bör tilltala den som uppskattar lite déjà vu i sin musikspelare. Diamond Dawn har definitivt verktygen för att lyckas väl men denna gång känns det som att de kompromissar för mycket och hamnar därför någonstans mitt i den breda mittfåran.

HHHHHHH