Code of Silence
Dark Skies over Babylon

Brittiska Code of Silences debutalbum har onekligen fått hyllningskören (recensenterna på internet vill säga) att sjunga samstämmigt. Exceptionellt melodiöst heavy metal album, fullständigt fantastisk debut, kan vara en av de bästa debuterna du hör i år, och så vidare sjunger körerna (som citeras på bandets hemsida) och kryddar sina lovsånger med fullpoängare eller något i närheten. Synd bara att de flesta recensenter på internet (speciellt de som citeras på bandets hemsida) är fullständigt inkapabla att kritiskt bedöma musik och framstår mer som promotors än som recensenter när man granskar deras verk lite djupare. Därför är det ingen idé att titta på vad de påstår. Jag har givit detta band ett antal genomspelningar nu och kan därför skriva en saklig och kritiskt granskande recension av deras debutalbum som sägs avhandla tempelriddarnas äventyr.

Melodiös heavy metal kan det väl sägas vara, ofta fokuserat på starka refränger och melodiös framtoning. Finputsad produktion som skär genom ljudkulisserna som en välslipad, välputsad och i solen blänkande klinga, tur kanske att jag är utrustad med sköld mot sådant. På ytan låter allt snyggt och prydligt, välarrangerat och kompetent utfört. Moget kanske man till och med kan säga. Det tycks som att kvintetten besitter stor musikalisk kompetens, dock kan jag faktiskt tycka att de borde ha använt svärdet på framsidan för att hugga bort lite onödigt låtmaterial. Albumet är faktiskt en hel timme långt på elva spår av vilka ett flertal dessutom är långt över sex minuter. Nu är albumet hyfsat varierat, dock kanske inte riktigt så mycket som det kanske borde ha varit. Sångaren är hyfsad men jag har hört många som är betydligt bättre och om de lånat till exempel Frank Vestry från Laneslide hade de haft ett mycket bättre album i detta. Alessandro Del Veccio kanske kan ordna den saken.

Jag måste säga att detta album är lite av en energitjuv för mig. Jag var inspirerad till att göra klart transkriberingen av en nylig intervju och skriva en recension och en artikel men så hade jag detta album på i bilen och satt och höll på somna under minst en mil av resan hem. Det är ett långdraget album med låtar som känns väldigt utdragna, det är massor av schyssta arrangemang och element i låtarna men det känns som att de flesta av dem kan kapas till hälften. The Black Abyss eller Midnight Cathedral är lysande exempel på detta med riktigt schyssta melodier och bra refränger borde det vara riktigt bra men det känns bara segt och långsamt eftersom bandet av någon anledning fyller på istället för förkortar. När jag redigerar textmaterial jag skrivit, förkortar jag alltid eftersom det är naturligt att skriva något onödigt som texten klarar sig utan. Det känns som att den här processen att eliminera onödiga inslag för att skapa ett mer fokuserat album av någon anledning glömdes bort eller helt enkelt översågs.

Men det är inte bara att de fyller allt med onödig utfyllnadsmassa, det är också att trummorna känns extremt lama och inte speciellt bra inflikade i ljudbilden och att det finns alldeles för mycket onödigt onanerande överallt. Samtidigt är det faktiskt bra, det finns sköna episka passager, riktigt bra refränger och en del riktigt snygga atmosfärer. Det blir därför på något vis ett album som hamnar någonstans mitt i skalan, det höjs av bra saker men sänks av dåliga saker och blir därför på något sätt intetsägande. Det slutar som ett högst ordinärt album som troligen bara verkligen gillas av farliga hundar och dess likasinnade. Godkänt, varken mer eller mindre.

HHHHHHH