Charming Grace
s/t

Förenade i en dröm att skapa AOR enligt åttiotalsmodell är detta studioprojekt, låtarna sjungs i duett mellan en ledsångare och en backupsångare. Alessandro Del Veccio har varit med och producerat, albumets omslag är riktigt snyggt. Det är vad Charming Grace väldigt kortfattat handlar om och det är inga dåliga namn de har skrapat ihop för detta album, bandet är en trio i huvudsak och de har Wheels of Firesångaren Barbieri som sångare och ett par finfina gästsångare för att komplettera. Det finns en otrolig kompetensnivå i detta album, men det är något vi sett många gånger och deras namnval som vid en internetsökning kammar totalt noll när det gäller information om bandet är inget vidare, jag kan inte förstå varför band väljer namn som kan förväxlas med en massa annat, är det inte vettigare att heta något som enklare kan förknippas med bandet och enklare kan sökas på nätet? Snyggt skivomslag har de också, genom att bara läsa om bandet kan man ana sig till ett intressant album.

Genremässigt handlar det om AOR, inga konstigheter, duettsång, keyboards, typiska gitarrer från en massa kända gitarrister, det känns lite som att man får lite av den musikaliska stilistik man kan förvänta sig. Du får tretton spår plus en cover som europeiskt bonusspår. I vilket utförande du än får detta album, Europeiskt eller ej, är det ett långt album med en speltid som lätt knäcker timmen. Inte överdrivet varierad utan en ganska typisk AOR skiva, dock förstås inte helt oväntat är det bra producerat som det brukar vara med Del Veccio bakom rattarna. Jag tycker att man kan beskriva det som ett klassiskt stiliserat AOR album, inga konstigheter och inga överraskningar.

Det börjar väldigt bra och alla låtarna fungerar väl, de underhåller mig som lyssnare. Ingen låt sticker väl ut direkt i någondera riktningen och det är väl kanske albumets stora problem. Det är svårt att bibehålla intresset i närmare sjuttio minuter när det inte finns någon superhit på albumet, bäst är nog den avslutande covern som gör att albumet slutar på en positiv sida trots att intresset falnat enormt i närmare en halvtimme innan denna avslutning. Jag har en fråga till Charming Grace och det är varför, varför göra ett album på sjuttio minuter? jag tycker att de skulle ha rensat bort minst fyra spår för att skapa ett mer fokuserat album som man inte hinner tröttna på långt innan det tar slut.

Överlag tycker jag att Charming Grace är ett bra album men det är på tok för långt, ett AOR album av den här typen bör inte vara längre än 40-45 minuter för att det är så länge men orkar hålla intresset uppe när låtarna är så pass lika varandra som de är på detta album. Så de borde ha valt bort mer låtar innan de bestämde sig för att publicera och trycka upp detta album, då hade det nog kunnat vara riktigt bra. Nu får vi för mycket av det goda och precis som med Ben & Jerrys glass räcker det med lagom mängd. En förpackning är okej, 40-45 minuter motsvarar en förpackning, äter du två förpackningar slutar det vara gott och du mår snarare illa och dessutom blir du en amerikan (dvs fet som fan), det är precis likadant när ett album blir för långt. Jag tycker inte om att vänta på att ett album ska ta slut och det är precis vad man gör sista tjugo minuterna av detta album, och jag har försökt skapa samma känsla i denna recension för att illustrera att mer inte är bättre. Så med mycket text kan jag till sist bara återupprepa samma gamla budskap som kompetenta författare eller musiker levt efter under all tid: ”less is more” och ”murder your darlings”, kanske något för Charming Grace att tänka på i framtiden.

HHHHHHH