Bloodattack
Alphakiller

Label: Bastardized Recordings/Massacre Promotion
Tre liknande band: Heaven Shall Burn/Caliban/A Sailor's Grave
Betyg: HHHHHHH (3/7)
Recensent: Daniel Källmalm
Tracks
1. My Inner Wasteland
2. Aversion
3. One Man Unity
4. Not Like You
5. Mastaffe
6. Back 2 The Past
7. Fall As One
8. Gott Aus Dem Viereck
9. Urin


Band:
Daniel - Vocals
Ralph - Guitars
Lutz - Guitars
Marc - Bass
Gunnar - Drums


Discography:
Be Beast Enough to Stand This Hate (2008)
Rotten Leaders (2011)


Guests:


Info:
Recorded at Noiseschmiede with Sascha Hoffmann
Artwork: Glashaus Design – Peter Hoffmann

Released 2013-05-17
Reviewed 2013-07-30

Links:
bloodattack.de
myspace
youtube
bastardized


En tysk blodsattack, en alfamördare slår till. Det är tyskarnas tredje album, ett album med en beväpnad apa och apungdom på framsidan. Frågan är dock varför en apa behöver två pistoler, frågan är också om detta är hardcore/metalcore som faktiskt är schysst. Oftast brukar jag bli allt annat än imponerad av sådana band men frågan är om Alphakiller är ett undantag till denna regel. Det där albumet som kan imponera på en som inte är imponerad av hardcore. Det är lite synd för Bastardized att vi inte har någon renodlad hardcorerecensent men sådant är livet och Alphakiller har fallit på min lott.

Ganska typisk hardcore på många sätt, men kanske inte med samma aggressivitet som vissa andra band. För att vara hardcore är det faktiskt ganska melodiöst. Det är tungt och aggressivt men samtidigt med tydligare lyrik och melodier än många av deras genrekollegor. Därmed inte sagt att det är furiöst och aggressivt för det är det och precis som med hardcore i allmänhet så tramsas det inte utan det gås rakt på sak utan konstigheter. Inte så överdrivet korta spår men albumet når ändå inte 40-mintersgränsen vilket förstås är vettigt med tanke på att det inte är speciellt varierat. Hyfsad produktion får jag dock säga, i mitt tycke ett av de bättre producerade hardcorealbumet jag hört på ett tag.

Rå aggressivitet och gormande frustrationsvrålande sång är inte vad jag uppskattar normalt och det gäller även i detta fall. Inledningen av albumet är riktigt tråkig med enbart gapande och skrikande och skramlande, men avslutningen är faktiskt bra. De citerar John Lennons Imagine och därefter låter det faktiskt bättre och albumet avslutas på ett kul sätt vilket nästan lyfter det till en godkänd nivå.

Alphakiller är i slutändan ett ganska trist album, det slutar på ett bra sätt men resten av albumet imponerar som sagt inte. Ett föga imponerande album med några vassa delar men som helhet är det ett ganska trubbigt album. Kanske kan det dock vara något för hardcorefanatikern för det är trots allt hyfsat välgjort.

HHHHHHH

 

read in english