Angelica
Thrive

Ännu ett album som skrivits av Frontiers skrivargrupp och producerats av någon av Flores Del Veccio, Mårtensson eller någon sådan. Angelica är en sångerska som normalt hörs i ett band som heter Murder of My Sweet och som tycker att AOR är bäst och roligast och nu gjort ett album som har henne på omslaget. Omslaget talar om precis vad du kan förvänta dig att höra på albumet, schlagerrock. Hon säger sig vara inspirerad av stora namn som Robin Beck och hon i Heart, inte för att det säger någonting men hon är svensk så vi kommer från samma land vilket är det mest intressanta jag kan säga om bakgrunden. Att döma av EPK-videon som Frontiers gjort försöker de sälja på gammal skåpmat vilket tydligen går hem hos vissa recensenter.

Musikaliskt är det precis vad omslaget indikerar, ett typiskt Frontiersalbum stilistiskt. Välpolerad produktion, en sångerska som låter som något från den svenska schlagerscenen. Hon har en ganska intetsägande röst, inte direkt i klass med vare sig nämnda Beck eller någon annan kvinnlig storsångare jag kan komma att tänka på. Hon saknar dessutom inlevelse i sången och håller tillbaka alldeles för mycket. Kanske om hon tagit i mer vokalt. Ett standardiserat album enligt ISO5441 som är standarden för AOR, de avviker inte det minsta från standarden. Lite mer fantasi hade definitivt inte skadat. Albumet har tolv spår och uppfyller alla kraven på vad som ska finnas på ett AOR-album, kort och gott är det ett album som står ut lika mycket som en Volvo på en svensk väg under 90-talet.

Första spåret är ganska medryckande och bra, ända tills man inser att man hört det förr ungefär tretusenfyrahundramiljoner gånger och åtminstone i femtio procent av dessa gånger bättre. Det är alldeles för standardiserat och fantasilöst för att jag ens ska ge det ett godkänt betyg. Kanske ska Frontiers fundera på att använda andra låtskrivare i framtiden för att skivor som denna börjar kännas väldigt tjatiga, givetvis måste inte alla album vara nyskapande men det måste finnas något särskilt och det finns inte på detta album.

Angelicas debutalbum är egentligen inte direkt dåligt, det är hyfsat och en del låtar är hyfsat bra som inledande Breaking my Heart men så fort jag börjar fundera lite mer kring Angelica och hennes konkurrens i genren så faller allt i bitar. Thrive har ingenting spännande att erbjuda mig, eller någon annan som gillar AOR. Det är hyfsat som taxi- eller hissmusik men det är inte bra nog för att bara sitta ner att lyssna på, eller ens att lyssna på i bilen. Jag kan förstås ha fel eftersom recensioner jag sett har varit extremt positiva till detta album även om ingen förnekar att det är samma sak som vi hört förr, för de recensenterna är det tydligen inte ett problem men det är det för mig. Angelica saknar något, hon (eller hennes musik) saknar karaktär.

HHHHHHH