Wildestarr
A Tell Tale Heart

Nu när jag lyssnat ett tag på Wildestarrs nya album som är deras andra och kallas A Tell Tale Heart, läser jag att de inspirerats av Edgar Allan Poes texter. Och alla som är någotsånär litterärt begåvade vet att Poe var en mästare på satir och ironiska texter och hade även förmågan att snyggt framföra tänkvärda texter om dåtidens populära ämnen. Det måste vara det ironiska de inspirerats av för att på något sätt känns det som att de ironiserar den falsettskrikande metal som Crimson Glory än gång satte på kartan med sin sångare Midnight. Det var kul första gången men allteftersom går rösten en på nerverna, Wildestarr har en kvinnlig sångare med det passande namnet London som också gormar i de högre registren nästan konstant. Jag frågar mig om hon är oförmögen att tona ned och ge låten utrymme att andas.

Men vi ska väl inte gå händelser i förväg här, Wildestarr framför musik som jämförs med diverse klassiska band som nämnda Crimson Glory men också Queensryche och Savatage. Den första liknelsen förstår jag, de andra förstår jag inte. Det är heavy metal med lätt progressiva undertoner, falsettsång och en allmänt upptagen ljudbild. Kompetent producerat och framfört, mindre kompetent skrivet. Sången är också hopplös och förstör absolut alla chanser för mig att uppskatta detta album, men jag kan tänka mig att om du är fan av Crimson Glory eller något i den stilen kan du säkert uppskatta detta, kanske. Recensionerna har varit en hyllningskör från de flesta håll samtidigt som mina öron protesterar vilt och min huvudvärk blir bara värre.

Det finns positiva aspekter med detta album, att ens bara nämna en så kompetent författare som Poe ger ju positiva vibbar i sig, och det finns lite snygga idéer i låtarna också men allt förstörs av USEL sång. Usel i den bemärkelse att hon inte varierar sig utan bara gormar på till dess att stämbanden exploderar i en blodig röra av ansträngningen och hon drunknar i sitt eget blod (önsketänkande från min sida efter fjärde spåret då mitt huvud är på väg att explodera av ansträngningen och jag vill att det ska lugna ned sig lite). Det måste finnas andningshål som kan skapa de här magiska kalla kårarna som Tates falsetter på Mindcrime kunde göra eller som Dennis DeYoungs I Mr Roboto eller något annat exempel bland de tusentals lyckade låtarna med falsettskrik som stämningshöjare.

Det här känns lite grann som en guide till hur du skapar metal som ingen egentligen kommer att lägga märke till eller vill höra, hur man gör enligt formatets alla regler och hur man får Edgar Allan Poe att framstå som en okunnig knegare. Jag hoppas detta album är någon form av självironi för inte är det speciellt roligt att lyssna på det, jag tror att det eventuellt kan tilltala fans av genren och typiskt inbitna metalfans. Jag är nog inget av det så jag stänger av nu och njuter av bankande migränhuvudvärk för det är trots allt bättre.